Nu börjar "vardagen" och valrörelsen. Jag börjar hämta mig efter Vänsterpartiets 40:e kongress. Som jag deltog i och följde som åhörare via TV-soffan. Högtidsklädd i kavaj med röd stjärna och kvinnokampsmärke. Mycket kaffe blev det men som stålhård socialist är jag inte rädd för "seminariemage". Vad tycker jag då efteråt? Jag är nöjd. Vi betonar att vi står för solidaritet (jämlik kamp på liv och död) och inte "omtanke" (som kan låta lika förnedrande som gulligt). Vi har utarbetat strategidokument för sextimmarsdagen. Detta ska vi lyfta fram redan nu. Inte vänta fyra år till. Vi är inget defensivt enfrågeparti som enbart fokuserar på kampen mot vinster i välfärden (som trots allt är valets stora fråga och som gäller såväl våra barn och barnbarn som mor- och farföräldrar). Vi har alternativ. Visioner. Partistyrelsen fick på dessa frågor ge sig mot medlemsdemokratin. Partistyrelsen ska heller inte sitta fyra år utan två. Alltför mycket händer på fyra år. Inte minst i valda kvinnors liv. Och vi är ett feministiskt parti. I övrigt ska självfallet även partistyrelsen ha fullt förtroende och solidariskt stöd. Det beslutades även om partiskatt. Ingen vänsterpartist ska missbruka sitt riksdagsuppdrag för ekonomiska intressen. En procent av statsbudgeten ska gå till kulturen. Vi tackades av handikappförbunden för vårt krav på tillgänglighet. Vi gästades av systerpartiet från Norge. Vi lyfte fram solidariteten med Greklands folk samt Fristadsfonden och gömda flyktingars situation. Jag är nöjd. Delvis rörd. Peppad inför "vardagen" och valrörelsen. "Supervalåret". Med sin vanliga dagliga kamp mot orättvisor, otrygghet i och utanför anställningar, miljöhot, rasism och sexism. Det är vi som är ett arbetarparti för "verklighetens folk". Inte borgarna, SD eller de andra från "etablissemanget". Vi är regeringsdugliga. Vi gör skillnad. Och vi är inte till salu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar