Självfallet kommer ingen seriefantast undan Kalle Anka & C:o. Självfallet prenumererade jag som liten. Självfallet lärde storasyster Mia mig att läsa genom den tidningen. Och självfallet läser jag den fortfarande i väntrummet till tandläkaren. Idag är serierna utspridda till olika tecknare världen runt. På ont och gott. Det var en viss charm med samma tecknare under den klassiska eran. Och det var en stor glädje att nyligen låna årgång 1957 på biblan och somna gott till. Och skratta gott till. I synnerhet åt de tidstypiska "häftiga" språkliga översättningarna i pratbubblor som alltid avslutas med ett utropstecken istället för punkt!
I Sverige kom Bamse (som man självfallet också prenumererade på och avnjöt). Den där PK-serien som är Kalle Ankas antites. Bamse är en snäll hjälte (men hård mot de hårda), har tusen björnars styrka (genom dopinghonung) och låter alltid det goda segra (d.v.s. han själv). Kalle Anka är en hyfsat elak antihjälte. Working class anti hero (ty arbetare är han med diverse kneg; vid löpande bandet på en margarinfabrik och inte minst som underbetald "pengatvättare" åt sin egen monopolkapitalist till farbror Joakim). En egoist och born loser med ett temperament som får min egen pappa Kalle att framstå som lugnet självt. Mycket lättare att identifiera sig med än den snälle starke björnen!
Jag har nu förstått att farbror Kalle inte bara är smått elak. Han är diaboliskt ondskefull. Gör ni samma upptäckt som jag själv gjorde: omslaget till Kalle Anka & C:o N:r 9 1957 är själva förlagan till omslaget till Holy Diver med Dio från 1983 (för övrigt min mest sönderspelade skiva)! Fast farbror Kalle är ännu värre än rödögat med hornen då han istället för att stå och spänna sig, se ond ut och göra ett spretigt Tecken \m/ med fingrarna sitter njutfullt och med avspända fingrar pillar i kakburken!
Jämför! Njut! Somna gott! Muahahaha! Kvack! \m/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar