Ju! - en lärarblogg

Jag blev lärare "sent" i livet (nåja, fyller inte 40 förrän på tisdag). Jag kommer nog alltid att känna mig lite osäker i min läraridentitet. Trots att det är världens ballaste jobb. Om man brinner för sina ämnen och tycker det allra minsta om människor oavsett ålder. Jag tror jag vet vad jag är bra på. Och vad jag är dålig på. Lärare tror jag verkligen är en grupp som kan komplettera varandra. Vissa har svårare för att öppna sig för elever. Vissa har svårare för att skapa disciplin. Jag tror starkt på det kollektiva i läraryrket. Tyvärr tycks det som en bikupa där varje lärare sitter i sin cell. Och jag blir paranoid. Ensam är inte stark. Ensam är utlämnad och hotad. De flesta lärare är superhärliga. Men vissa är falska och opålitliga. Eller är det bara rädslan man känner? Det pirrar härligt i min kropp och själ när det skiter sig med individuella löner. En för alla - alla för en! Jag säger som mitt hatparti Kristdemokraterna: det behövs mer etik och moral! Jag tror att väldigt få lärare är 100% bra eller 100% dåliga. Kanske skulle även vi behöva utvecklingssamtal motsvarande elevernas? Om vi så skulle hålla dem för oss själva? Och vi får inte vara rädda för våra misstag. Det är ju av misstagen vi lär oss. Och vårt jobb är ju just lärande. Och vi lär ju så länge vi lever! Ju!