Tankar vid 40

Har nog ingen 40-årskris eftersom det jag känner är närmast identiskt med vad jag känt sen jag var 30-25-20 år....: Jag är personligt förtvivlad över att ha vuxit upp i ett Sverige som fortfarande gick ut på att ta hand om varandra. Välfärd och närmast full sysselsättning. Neutralitetet och gott anseende. Sen helt plötsligt öppnas fallgropen. Massarbetslöshet. Ghettobildning. Kravaller och kriminalitet. Fattiga i min ålder utan tänder och med trasiga skor. Fattiga barn utan glasögon och skolresor. Vi tar inte längre hand om varandra. Vi ska bara slicka eller sparka in rövhål. Flyga på varandra. Där nere. Svennar mot svartskallar. Osäkra anställda mot arbetslösa. Sjuka på jobbet mot utförsäkrade. Fattigpensionärer mot någon annan jävla grupp. Där nere. Hopplöshet och omoral. Medan de allt rikare flinar. Det är ingen tröst om de inte kommer till Himlen. När allt för många dör i förtid och glöms bort. Medan andra får lite mindre trångt i helvetet. Fast man kanske skulle söka utlandstjänst och dö för något stort? Typ olja? Men jag är inte ens krigsplacerad. Vem som nu är det. Vad ska man säga? I'm a loser baby - so why don't you kill me? Eller ska vi hoppas på en revolution? Det är väl bara att starta en Facebook-grupp? Eller?