Fanatisk Feminist

Jag är nästan fanatisk feminist. Jag tror mig på något sätt ha förstått kvinnans historiska utsatthet. (Vilket jag ju självfallet inte kan göra rent biologiskt.) Från min omogna ungdoms "förståelse" för Strindbergs "kvinnohat" via Simone de Beauvoirs själsliga/kroppsliga framställande i Det andra könet. (Det är kanske SÅ tjejer känner och har det?) När jag läste antologin Fittstim blev jag till slut övertygad. (Det ÄR så unga som äldre kvinnor känner sig....) Jag avskyr könsrollerna. De hindrar inte bara det "täcka könet". Det är samtidigt anledningen till att jag som man ständigt somnar med "täckt kön". Vilken tjej vill flytta in i min ungkarls-etta? Jag ska väl vara den bärjade familjeförsörjaren trots att jag hankar mig fram på "timmar"? Jag är en "feminiserad" man. Jag kan knappt ta vara på mig själv. Ännu mindre någon att ta vara på en tjej eller försörja henne. Trots att hon skulle få mer kärlek och omtanke än från resten av världen tillsammans. I synnerhet inte om det var barn inblandade. Barna tar "mamman" hand om. Jag har haft eldiga diskussioner med manliga "feminister". Som menar att "männen" i sin dominerade ställning "inte ger med sig någonting". Jag håller inte med. Innan "pappa-ledighetslagen" på 70-talet tog ingen "familjeförsörjande" man ut föräldraledigheten. Sååå fjolligt! Men det vände nästan lika direkt! Idag har männen svårt att ta ut föräldraledigskap! Barn- och ungdomstidningen Kamratposten gjorde nyligen en enkét: Vilka väljer barn som behöver någon att prata med? Mamman kom etta! "Fröken" kom trea eller tvåa! "Ingen alls" kom fyra! "Pappa" kom först femma! Före "Ingen alls"! Jag vill bara skrika! Vi män är de som behöver feminism mest av alla! Men vilka lyssnar på oss...?!!