Ökenvandring

Jag vandrade ensam i öknen. I fyrtio heta dagar. I fyrtio iskalla nätter. Solen blev min fiende. Ett hånande skratt. Som trissade min törst. Men jag fann aldrig en oas. Månen lyste kall. Stjärnhimlen som sin här. I fiendeland. Sanden brände mina bara fötter. Var tung att traska i. Svärmar av gräshoppor pinade min kropp. Då hörde jag en röst: -`Du är en Gudason! Förvandla öknen till en blomstrande äng! Låt tusen källor springa fram! Släck din törst och gör ditt vatten till vin!´ -`Vik hädan!´ sade jag. `Jag är ingen Gudason. Jag är en simpel mänska. Ej ens en kamel. Jag behöver mänskorna. Ty imorgon är jag död.´ Jag vandrade ensam i öknen. Jag vill aldrig mera dit.