Studiemotivaton & coachande

Jag fick en fråga om vilket mitt drömjobb är. Jag kunde inte komma på något. Just nu har jag nog faktiskt mitt drömjobb. Att på en folkhögskola försöka få arbetslösa människor "studiemotiverade". Vackra unga människor. Med livet framför sig. Med ett bagage av livserfarenhet jag inte ens kan föreställa mig. Men får privilegiet att lyssna på. Samtidigt som jag kan ventilera mig själv. Jag låg på tvåor på högstadiet och gymnasiet. Ville fan inte plugga mer. Visste inte vad jag ville. Det var därför jag hamnade på Volvo. Vilket inte var fel. Till en början älskade jag det som en del av min "frigörelseprocess" (jobba fysiskt, slippa plugga, tjäna pengar, flytta hemifrån, ta körkort....). Sen fattade jag att jag var fel person på fel plats. Medans många jobbarkompisar trivdes. Kunde rentav avancera till produktionstekniker, förmän och höga chefer. Pluggade en massa häftiga ämnen i Lund och Kristianstad. Studieperioderna började ta slut och jag sökte lärarutbildningen desperat. Trots att jag inte besökt en skola sen jag själv slutade. Vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor (blir kanske aldrig stor?).... Men mina elever vet! De vill bli stridspiloter! Tolkar! Lagerarbetare! Kockar! Konditorer! FN-diplomater! Behandlingsassistenter! Vårdare! Dataprogrammerare! Just name it! Hela skalan! Jag behöver inte ens "coacha". Och jag är kluven inför "coaching". Det brukar sägas att jobb-coacher är det enda jobb Reinfeldt lyckats med i sin "arbetslinje". Men jag tror att coacher behövs. På samma sätt som kuratorer behövs inom vården. De läker inga symptom, men de behövande har någon som peppar en. (Något vi inte skulle behöva om vi orkade peppa varandra!) Så jag säger inget ont om coacher. Det finns dock, som inom alla yrken, svin. Ty det finns en sekt-varning! Den karismatiske hypnotisören säger: "Jag manipulerar dig och suger ut dig på stålar! Suger du dessutom av mig för du nästa besök gratis!" Sånt skulle jag aldrig sänka mig till. Istället säger jag ärligt och direkt till mina elever: "Arbetsförmedlingen har tvingat hit er! Jag kan inte ge dig något jobb! Jag är nästan i samma situation som du! Vad vill du bli när du blir stor (trots flera jobb i bagaget och flera barn längtandes väntande hemma)? Vad tycker du är kul?" Jag känner mig jävligt överflödig. Eleverna HAR redan motivation. De vet vad de vill. Och de kämpar med en härlig strävsamhet. Och det känns bara så härligt vackert underbart .... underbart! Själv behöver jag inga "livs-coacher"! Jag har ju redan mina elever! ♥