Gengångare (avdelningen bortglömda alster av den unge Dan Andersson)

Är du ensam vid din mila i din koja ikväll håll öppen, håll öppen din dörr! Under glittrande stjärnor över snötäckta fjäll komma vi, komma vi som förr.

Vi ha sovit redan länge i vår kyrkogårdsvrå och vilat våra gammelmansben - vi ha vaknat för att skönja om himlen är blå, för att värma oss i månens sken.

Under stjärnors ögon må vi samlas till ting medan nordvinden härjar hård, må vi bänka oss ned i domarering på din fridlysta kyrkogård.

Ty vi vandra, vi vandra och hava ej ro i de gravar som svälten har grävt, och fast friden var djup i vårt jordbyggda bo, vårt hat har den aldrig kvävt.

Och vårt hat är ett vandrande dödmanshat och skall spöka tiderna ut, och vår sorg är en sorglös sorg, kamrat, och vår jämmer är utan slut.

Men ve oss, för sent ha vi gått ur vår grav för att krämares domare bli - de män som skuro vår plågas stav äro döda och vandra som vi.

(Appropå "klasshat")