Spelar för Livet

Förra helgen behövde man inte åka till Västervik för en visfestival. Jag och Steve begav oss till Kärnan i Helsingborg. Med utsikt över sundet. Och ännu bättre utsikt över scenen där vi satt i gröngräset längst fram med en picknick bestående av rödvin och grillade revben. Vi har vallfärdat till Sofia Karlsson och Mikael Wiehe förr. Nu skulle vi få se dem på raken. Tyvärr kändes de lite som förband till Melissa Horn och fick alldeles för lite speltid. Men konserterna var underbara där vi satt i solen. Sofia Karlssons spelning var väldigt irländsk präglad. Hon är ett fantastiskt litet väsen med fantastiska medmusiker som är nästan lika musikaliska. Den käraste, den käraste med ögon blå som hon sjöng för mig i mig älsklingssång (eller dikt) av Dan Andersson (Jag väntar...). Men största behållningen var nog trots allt Peps Perssons ljuvliga Jag spelar för livet (i irländsk tappning).

Mikael Wiehe hade vi sett ett par gånger i år. Skulle det bli en överraskningsspelning nu efter "kamikaze-turnén"? Mycket av sånger och mellansnack var samma. Men det överraskade positivt med blytunga Allt har sin timme och Dylans (i Hendrix tappning) Längst upp i högsta tornet (All along the watchtower). Att man äntligen hade råd med Wiehes magiska bok och fick den signerad gjorde inte kvällen sämre (nu har jag dessutom en Sofia Karlsson-tygväska). Melissa Horn och hennes band lät proffsigt bra. Dock lät det likadant efter några låtar. Det var Sofia och magister Wiehe vi åkt för. Därför kändes det bra och tillfredsställande att åka hem mitt under en konsert. Jag vill tacka min supersköne vän Steve för en fantastisk kväll!