Röd onsdag (från August till Amalthea)

Som jag avslutade förra inlägget är jag röd i nyllet. Och i sinnet. På bussen igår morse påbörjade jag August Palms underbart roliga memoarbok Ur en agitators liv. Som har samlat damm i min bokhylla i över 20 år. Och som jag har i hemläxa till mina vänstervridna vänners studiecirkel i Malmö i sommar. Vänner som dessutom ligger bakom Amaltheamarschen i Malmö. Som ju visade sig vara redan denna afton! Men först väntade en heldag av inventering av några hyllmeter socialistisk och marxistisk litteratur!

Så var man på Möllan i Malmö. Där jag självfallet stärkte mig med en extra stor kebab vid statyn Arbetets ära. Ett första tal hölls och man bjöds på färsk politisk trubadurmusik av Rick Titrö. Jag högg in på en röd fana och vi syntes tveklöst där vi marscherade genom centrala Malmös gator och torg. Med en trumvirvel en halv meter bakom sig gick det ganska smidigt. Vid hamnen där strejkbrytarfartyget Amalthea låg till när förra seklet var ungt hölls riktigt bra tal av representanter för skilda vänsterorganisationer som Vänsterpartiet, SSU/Avanti!, Ung Vänster och Malmös Socialistförening.

Det betonades att vi verkligen inte stödde individuella våldshandlingar men att Amalthea-händelserna, där ungsocialister i desperation placerade en bomb på de beväpnade strejkbrytarnas fartyg utan avsikt att fysiskt skada någon, är Malmös arbetarrörelses enskilt viktigaste händelse. Vi är tillbaka på ruta ett. I dagens Sverige utnyttjar inte bara den lukrativa bemanningsbranschen utsatta människor på ett cyniskt sätt. Direkta gangster-organisationer har givit sig in i leken och sätter bokstavligen kniven mot strupen på kritiska fackliga företrädare. Arbetarrörelsen och vänstern i dagens Sverige måste hålla ihop. Vi får inte splittras. Därför är det också extra viktigt med ett feministiskt och antirasistiskt perspektiv. Annars kommer arbetare att stå mot arbetare.

Detta var mitt andra år. Jag tyckte åter att det var otroligt trevligt att träffa på bekanta och nya ansikten från ett flertal olika vänsterorganisationer. Tjejer som killar, unga som gamla. Liksom förra året saknade jag fackligt deltagande. Men vi syntes i sommar-Malmö. Och förhoppningsvis läste någon banderollernas budskap. Kanske till och med ett utdelat flygblad? Vi får aldrig ge upp! Nästa år kommer vi tillbaka! Åtminstone jag! Kristianstadbo som jag är!