Det känns som att jag håller på att genomgå en personlighetsförändring. Människorna är äckliga och irriterande. Det känns som att jag inte hör hemma i deras värld. Och jag tar mer än gärna avstånd från den.
Skymningspromenaden nyss var några ljuvliga timmar. Småruggigt utan att vara kallt, grå himmel, kala träd och buskar, otäckt och högljutt skränande fåglar... Jag satte mig på en sten vid sjön. Kände med fingrarna i vattnet och det kändes nästan som att man skulle kunna bada. Promenerade genom skogen. Strövade lite på de öppna fälten, enbart i sällskap med några vildgäss och fasaner. Kände mig fri, stark, frisk, harmonisk. Känslan av att det bara blev mörkare och mörkare var en njutning. Grönskan kan gärna vänta. Än är inte sippornas tid. Varken i naturen eller i min själ.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar