Det är den typen av musik som tilltalar mig nu. Så denna fredag den 13:e \m/ var rena himmelriket (sic!) för mig! En kompis tvingade mig att skriva upp två bandnamn + skivor i telefon inatt. Dels Nachtmystium och skivan "Assassins - Black Meddle part I", dels Xasthur och skivan "Subliminal Genocide". Bägge amerikanska. Jag började med att kolla upp dem på YouTube och SATAN i GATAN! Jag blev helt besatt och blev bara tvungen att ägna hela dan och kvällen åt att plocka hem allt jag hittade med dem! När jag kom hem från Arbetsförnedringen i morse, med den obligatoriska känslan av framtidsångest och utanförskap, satte på Xasthur och slängde mig i sängen och bara låg som ett apatiskt flyktingbarn... Musiken kändes som bomull i magen. Bomull indränkt i absint. Enmansprojektet Xasthur är verkligen "suicidal black metal". Så otroligt mörkt och vackert. Musik att långsamt dö till. Men en riktigt utdragen död eftersom man inte vill sluta lyssna. Nachtmystium får väl räknas inom samma genre (hittade bl.a. en split-skiva med bägge banden, även en med norska kollegorna Immortal och Ulver som också är en sagolik kombination). På "Assassins - Black Meddle part I" stegrar de sin underbart originella utveckling mot mörk svartmetall med psykadeliska inslag av bl.a. hammondorgel och saxofoner. Blasfemiskt oortodoxt!
Efter träning och bad ikväll lyckades jag plocka hem Thåströms nya "Kärlek är för dom" som släpptes idag. Som titeln skvallrar om kretsar även denna kring mörker och utanförskap. Titelspåret är mer än lätt att känna igen sig i. Lugna låtar, men med en otrolig tyngd och ett noiceartat sound trots stråkar och plink. Texterna är nattsvarta och andas ljuvlig hopplöshet. Sången är delvis "vanlig" sång och delvis berättande talsång. Låtarna som så här i början djupast borrade sig in i hjärtat som sylvassa lansar är titelspåret "Kärlek är för dom" (med underbara Anna Ternheim, singel som ni lär höra till leda på radio) och "Linnea". Men hela skivan är fantastisk. Tolkningar av Dan Andersson och Nationalteatern gör inte saken sämre. Efter denna lyssnade jag på Mikael Wiehes nya "Sånger från en inställd skilsmässa" igen. Bägge har stora likheter med ett stort mörker i musik och inte minst texter. Ångesten, utanförskapet, kärlekslösheten, frustrationen och svartsjukan löper genom bägge skivorna.
Allt som allt en bitterljuv svärta i en råkall frustrerande ensam vinter som trotsigt vägrar ta slut. Det kunde inte komma mer passande!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar