Man känner av ångesten i luften. Man märker den stegrande paniken. Inför vad? Terrorattacker? Krig? Kris, kaos och katastrof? Arbetslöshet eller pensionsbeskedet? Jordbävning eller tsunami? En meteorit som kommer farande som ett bowlingklot mot vår blåa lilla planet? Nej, självfallet talar jag om Alla Hjärtans Dag.
Rädslan för Ensamheten. Utanförskapet. Som att behöva vara ensam på julafton eller nyårsafton. Kanske värre ändå: att inte bli bekräftad som älskad av "någon annan".
Jag vet inte vad jag ska svara. Sluta ängsla er. För det första är "Välentajn" ett importerat "osvensk" jippo. Värre en halloween. Konstlat. Och jävligt kommersiellt (julen kan hänga sig i granen). De enda som tjänar på hetsen är handeln. Fram till för inte alls så länge sen förknippade jag "högtiden" med Snobben. Där amerikanska barn gav hjärtan till sina kompisar.
Jag vill inte skänka en tanke till de som blir utan hjärtan (jag skulle nog skämmas om jag fick ett för första gången i livet). Mina tankar går till de som är fångar i tvåsamheten. Vars parförhållanden är ett fängelse. Till alla som måste "komplettera varandra" istället för att utforska och upptäcka sin egen potential. Till alla som är så knäckta i sin självbild att de måste ty sig till en annan för att känna att de kan leva. Och därför ofta söker sig till destruktiva förhållanden. Till alla förtryckta, av andra eller av sig själva, som efter ett halvt liv bryter sig loss och vågar pröva sina egna vingar.
De som tycker att det är mysigt att ge och få hjärtan får mer än gärna göra det. De har dock så många som redan tänker på dem. Typ de själva och deras partners. Och handeln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar