Sista gången jag träffade Hanna var på ett partimöte en vecka innan hon dog. Peter var lite glad för vår vind i seglet och urskuldade sig för att han "smörade" för partiet. Hanna svarade att "det inte är fel att smöra". Jag nickade smågenerat med. Jag hade själv kallat henne "ganska underbar" nyligen på Facebook. Hon refererade till mig på mötet och det kändes så där underbart att vi närmade oss varandra. Som vänner, grannar och kamrater. När hon lika självklart som förståndigt förklarade för oss osäkra partikamrater hur "segregationen" i förorterna uppstår. Så dog hon plötsligt. Hon blev lika barnsligt glad som jag för vintern. Ville att den skulle ligga kvar. Så ville hon helt plötsligt att den skulle försvinna. Som alla andra. Ville inte jag. Så dog hon från oss. Jag som älskade våra samtal när hon skjutsade mig hem till vår gemensamma förort.
Jag var ledsen bara för att Hanna skulle flytta från sin lägenhet på Gamlegården till ett hus i Sibbhult. Men lycklig för henne och familjens skull. Har man sju barn vill man inte gärna att grannarna skjuter skarpt från balkongen. Hanna skulle behöva en flytt. Jag sa till henne att hon behövde sova middag. Det hade hon inte tid med.
När folk dör glöms i regel det dåliga bort. Det positiva lyfts fram på ett ganska genant sätt. Det jobbiga med Hanna är att hur många dygder man än lyfter fram så räcker det inte till! Det är jävligt jobbigt! Jag skulle sagt samma sak om hon bakat bullar på Göingegatan nu!
Hanna har många barn. Som har skrivit underbara saker om sin underbara mamma. Hon VAR en ängel! Hon ÄR en legend!
Det finns en ängel i Ditt rum! Kämpa för det Du tror på! Krama! Älska! SMÖRA!
Hanna finns i våra hjärtan! I våra ideal! I vår inspiration! I vår kamp! ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar