Så vart det fredag och helg igen! Och vad brukar jag göra då? Jag brukar ju blogga om helgen innan!
Det var med spänd förväntan jag och Steve tog tåget ner till Lund för att se Mikael Wiehe på Stadsteatern. Ett ställe vi bekantade oss med då vi avnjöt Sofia Karlsson i september (en planerad blogg jag verkligen ligger back med).
Vi kan väl med viss rätt kalla oss "stalkers". Jag tror inte det hänt en gång att jag och Steve träffats utan att magister Wiehe kommit på tal. Förra sommaren såg vi Hoola Bandoola Band två gånger tillsammans. Sommaren innan 2 x Wiehe i hans egen lilla valrörelse. Wiehe är den artist jag sett flest gånger. Jag uppskattar detta till runt 25:e konserten. Ändå var förväntan hög. Man vet aldrig hur det kommer att vara från turné till turné. Vilka låtar kommer han att framföra? Några överraskningar så här på en "40 år som artist"-turné? Kommer han att ha ett helt band med sig? Vi visste inte alls!
Det var totalt omöjligt att hitta ett hederligt "bonna-fik" i Lund. Dock blev det varsin kycklingsallad och kaffe på det minst yuppie-mässiga ställe vi hittade. Så vart vi på plats. På den bakersta raden. Var det de absolut sista biljetterna Steve lyckats fixa? Extra tack i så fall! Och snart var de på scenen. Alla tre: maestro Mikael Wiehe med gitarr bak mikrofonen, Christer Karlsson bak pianot till vänster och Bernt Andersson bak keyboarden till höger. Så inleddes det stämningsfullt med Nu kan jag gå ut och möta världen....
För er som planerat att besöka en (eller flera) spelningar på denna "kamikaze-turné" (typ 60 spelningar på 90 dygn) ska jag inte avslöja hela låtlistan. Men det var inte särskilt utstickande låtar. Det mesta har man bjudits på de senaste åren. Det stora undantaget var när E-Types låt från Så mycket bättre slaktades. Det skulle låta som "en hel turkisk by" och helst vara 300 pers, men det fixade de tre med bravur. Det som ändå gjorde konserten så där oväntat speciell var medmusikerna. Bernt Andersson lyckades med keyboarden ge känsla av såväl Procul Harum som proggrock från 70-talet. Med sitt munspel gjorde han Har banken tatt din villa extra rå och bluesig. Med sitt dragspel gjorde denna multimusiker (som jag i 25 år förknippat med Wiehe) magi av redan magiska Jakten på Dalai Lama. Med pukor och varsin trumma gjorde Karlsson och Andersson Ni som tjänar på krig (Dylans odödliga Masters of war) till en riktig krigsmarsch. Och magistern själv sjöng som det proffs han är.
Mellansnacket är halva nöjet på en Wiehe-konsert. Liksom låtarna blev det bara mer och mer politiskt: den socialdemokratiska tronföljden, inbördeskrigen i Libyen och kristdemokraterna (i sistnämnda fall med ett klart och oväntat ställningstagande!) , den ökande högerextremismen och rasismen i Europa.... det sistnämnda kulminerade självfallet i Valet (Song of Choice) av Peggy Seeger.... Extranummer gjorde att de 90 annonserade minuterna spräcktes!
Mikael Wiehe är mycket mer än en artist. Han är inte minst en nasare. Och på bordet utanför teatersalongen sålde han precis exakt allt musikaliskt han varit inblandad i. Steve köpte en platta med The Mockers (Hoola Bandoolas engelskspråkiga föregångare på 60-talet). Fick den signerad! Och äntligen, äntligen blev vi fotade tillsammans med självaste MAGISTER WIEHE!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar