Göteborg dag 2: West Coast Riot

Upphämtning
Torsdag. Jag tog spårvagnen till centralen och mötte upp Lolla och Robban. Ur tåget ramlade fulla punkiga tonåringar och det kändes att det var festival i luften. Själv
tittade jag efter två lite äldre blonda långhåriga grabbar som var lite mer städade. Nykterister och vegetarianer, men knappast mindre kul för det! De skaffade tredagarskort till spårvagnen och vi for direkt till lägenheten för att dumpa deras grejer innan det bar av direkt till West Coast Riot.

Bron och Bruket
Spårvagn till Frihamnen kändes otympligt. Vi valde att promenera över Göta Älvsbron istället. Nu testades vår höjdskräck. Vi hade en diskussion om denna fobi var rent psykisk och gick att övervinna eller om det var ren naturlig överlevnadsinstinkt. Vi överlevde i vilket fall och kom över. Och man kom att traska över bron många gånger.

Grabbarna var sugna på att kolla upp Bruket. De skulle ha lite old school-sound och texter om brukslivet. Man hörde knappt vad de sjöng vilket inte var bandets fel. Man kunde urtolka refränger som "Stämplar in och längtar ut. Stämplar ut och längtar in." Jo tack, där fick man fina igenkänningsvibbar från Volvo i Olofström ("Bruket"). Men ljudet var outhärdligt. Bandet var totalt malplacerade på stora scenen. Man hörde bara smällar i högtalarna från trummor och bas. Vi flydde fältet och åkte in till stan.

Frihamnen och skivaffärer
På Andra Långgatan besökte vi flera underbara skivaffärer. Där man kunde bläddra begagnad vinyl, inte minst metal och punk. Robban hittade en Venom-grej vi inte trodde fanns: "Calm before the storm"-demos med originaluppsättningen! Han fyndade även Dan Berglund sjunger Rudolf Nielsen och Fred Åkerströms "Två tungor" på LP. (Fan vad jag vill ha den Berglund!) Lolla hittade ett par obskyra punksinglar.

Invasionen och The Specials
Väl tillbaka på WCR började vi att kolla lite på Invasionen. Första gången jag såg Dennis L. Men det kändes hyfsat krystat i försöken att låta Ebba och Imperiet. Då var man aningen mer spänd på The Specials. Och man blev inte besviken! Det var helt omöjligt att stå stilla! Underbart svängiga ska-punkiga rytmer! Ett verkligt genuint band! Allra bäst när blåsinstrumenten åkte fram under de sista låtarna! Att det skulle bli publikdrag i den bokstavliga betongen under "Rudi - A message to you" var bara väntat!

Flogging Molly
Jag såg Flogging Molly för tredje gången, men detta var absolut bästa. De hade precis hela min önskelista. "Rebels of the sacred heart"! "What´s left of the flag"!.... Det bästa var när sångaren Dave King sa att detta var en stor dag för irländarna. Britterna hade äntligen erkänt att de gjorde fel i samband med massakern i nordirländska Derry den Blodiga Söndagen 1972. Samma år jag föddes. Ska det dröja lika länge innan Israel erkänner att de gjorde fel i samband med Ship to Gaza-massakern? Istället för en rebellsång drog Flogging Molly igår fylledängan "Drunken lullabies"! Irländarna skulle ju vara glada!

Bad Religion och vegkäk
Bad Religion var riktigt mysiga. Trots att de låter likadant hela tiden. Under Rise Against passade vi på att äta. Jag fick låna till käk av Lolla mot att jag liksom de valde ett vegetariskt alternativ. Så jag tog också thaikäk. Som jag vräkte rejält med sambal oelek på! *slurp*

Freakshow och Dropkick Murphys
Sen blev det kyligt i luften och vi värmde oss i cirkusen. Kollade en stund på föreställningen. Jag vet inte om freakshows hör hemma i vår tid, men jag är väl humorlös. Även eldslukare, glaskäkare och utbrytarkungar ser jag som sömniga företeelser. Men man värmde sig innan Dropkick Murphys. Ett band som alltid är kul att se. Aningen mer macho än Flogging Molly, men det faller man lätt in i. Bostonbandet andas öl och hamnarbete. Och nu befann vi oss i en hamn med öltält.

Jello Biafra
De sista 20 minuterna av Dropkick fick vi offra för kvällens stora händelse: Jello Biafra! Det var första gången jag fick se min gamle Dead Kennedys-hjälte från tonåren! Och satan i gatan! Han spelade på minsta scenen och vi kom riktigt nära inpå. Fan vad lönnfet han såg ut! Vilket visade sig bero på att han hade hur mycket kläder på sig som helst! Han strippade av en lång vit skjorta och visade en annan skjorta mönstrad som ett uppochnervänt stjärnbaner. När han slängde av den hade han en svart t-shirt med texten "Iraq veterans against the war". Och att temat var bitsk men humoristisk kritik mot amerikansk utrikes- och inrikespolitik gick inte att ta miste på. Varken i sången eller pratet som var perfekt balanserat. Han hänvisade till Sverige vid ett par tillfällen. Som att Ford och GM slukade Volvo och SAAB. Eller att amerikanska folket var så lurat att de trodde att Obama var den nye Hitler när han drev igenom en sjukförsäkringskampanj som var halva Sveriges. "Kompbandet" The Guantanamo School of Medicine spelade flummig rock´n roll och texterna var lika samhällskritiska som någonsin Dead Kennedys. Av de sistnämnda spelades (mina önskelåtar) "California über alles" (Arnie Schwarzenegger-versionen), "Let´s lynch the landlord" och "Holiday in Cambodia". Jello fyllde år och vi sjöng för honom. 52 år. Det märks fan inte med den scenshowen. Han kunde slänga sig på scengolvet, åla och vråla. Jag skulle kunna åka till Götet bara för att få se honom mima! Och hans röst är densamma som när det begav sig! Det finns bara en Jello! Och han var WCR:s stora grej!

När vi gick hem över bron hörde vi The Hives. Det var dock inga vi stannade för att lyssna på. ALLT efter Jello skulle vara ett antiklimax! Nu skulle vi bara hem till lägenheten och smälta intrycken! Bron kändes inte så hisnande längre på hemvägen! Ont i kroppen hade man däremot av dansande på hård betong!

Draw bridge down. Cut it to the ground. We shall dance around the fire.
(RJD)