Är det verkligen fred vi vill ha?

Där torkan är som svårast
och där öknen står i brand
Finns sanningar och lögner
radade på band

Där stålfåglar flyger om natten
över dom som flytt sitt land
Där kartritarnas gränser
dras i blodig sand

När man är inne i en fanatisk Imperiet-period är det omöjligt att inte tänka på Libyen. Att vår kära bombhöger vänder kappan efter vinden och först vill roffa olja och kränga övervakningssystem åt Khadaffi, för att när vinden vänder vara kåta på att anfalla honom med JAS-plan, känns som vanligt. Det jobbiga är när den svenska vänstern splittras i den stora frågan: Hur ska vi visa solidaritet med Libyens folk?

Det finns två huvudlinjer:

* Att ge de libyska rebellerna militär hjälp för att slå ut Khadaffis mördartrupper. Och därmed förhindra både ett folkmord och ett ödesdigert bakslag för den arabiska revolutionen. Med NATO:s hjälp om det är nödvändigt.

* Att förhindra ett imperialistiskt och nykolonialistiskt anfalls- och roffarkrig. Stoppa inbördeskriget och en balkanisering där granne ställs mot granne. Istället ska det satsas på internationell medling.

Själv har jag varit kluven länge. Jag har krisat. Jag har varit en "intellektuell härdsmälta" (som Kommunistiska Partiet kallar de oliktänkande i denna fråga). Därför var det med stor spänning jag lyssnade på den av Vänsterpartiet arrangerade debatten mellan Andreas Malm och Aron Etzler i Malmö i onsdags.

Malm är journalist, författare, doktorand och välkänd vänsterdebattör. Etzler är chefredaktör för Flamman. Malm representerar Vänsterpartiet. Etzler representerar Socialistiska Partiet. Åtminstone dessa partiers officiella linjer. De tillhör motsatt nämnda parti (Malm gjorde dubbelt djävulstecken när han blev presenterad som tillhörande Socialistiska Partiet \m/ \m/). Bara detta visar på ett talande sätt "splittringen" inom den samlade vänsterns Libyen-hållning i Sverige.

Malm framstod som den rosenkindade och smått dramatiska revolutionsromantikern. Dock ytterst insatt. Etzler som pacifisten som inte såg det som händer i Libyen som en revolution. Eller ens tyckte att det var önskvärt med en revolution för att skapa demokrati och frihet.

Debattörerens respektive hållning var fast och oomkullrunkelig. Vilket var bra. Det var vi i publiken som skulle tänka till. Och det är ytterst komplext. Ska vi låta Khadaffi hålla sitt löfte och gå dörr till dörr och avrätta alla som stött upproret? Kan vi förhindra ett nytt Srebrenica? Ska vi stödja NATO:s imperialistiska intentioner och självpåtagna rätt att bomba vilka de vill till stenåldern? Bryta mot folkrätten och byta ut andra länders regeringar?

Det svider i hjärtat att stödja ett NATO-anfall. Men skulle det kännas bättre om man i sin svenska ankdamm är vänsterdogmatisk och vägrar lyssna på rebellernas desperata rop om militärt bistånd för att förhindra att revolutionen dränks i en tsunami av blod?

Det bästa med debatten var att publiken fick komma in och både ställa frågor och kritisera debattörerna (inte minst Malm).

Röda Lund skriver utförligt och utmärkt i sin blogg. Debatten på Aftonbladet med Andreas Malm, Mattias Gardell m.fl. är även den ytterst angelägen.

Med freden kommer segraren
och han som slogs och stred
får på böjda knän och med huvet lågt
och ta emot den starkes fred.....

Röda Lund-Vem ska man tro på?

Mattias Gardell-Sarkozys bomber skadar revolten

Andreas Malm-Det är rätt att bomba