Don Juan

Kollade ånyå på Don Juan igår. D.v.s. Jaques Webers film från 1998. Snygg fransk kostymfilm. Snygga miljöer. Snygg musik. Och Emmanuelle Béart är alltid snygg.

Hela manus kryllar av aforismer, resonemang och tänkvärdheter (nåja). Och är därför svår att smälta och poänglös att citera. Spanskt 1600-tal. Don Juan själv är en jätte med långt grått hår som för tankarna till Biff Byford i Saxon. Tjänaren Sganarelle påminner inte lite om Baldrick i Svarte Ormen.

Figuren Don Juan är tidlös. Han finns som bekant även idag. Driven av ett maniskt behov att visa att han kan dra över så många brudar han kan. Och flickorna faller. Dock är han knappast manlig. Snarast påminner han om ett kokett fruntimmer som vill att friarna ska slåss om henne. "Erövringarna" drivs av egenkärlek. Jakttroféer. Skalper. Han är bokstavligen patetisk. "Lidelsefull" i sin liderlighet.

Inget fel i förförelsekonsten och dess spänning. Jag är ingen fanatisk förespråkare av monogami. Jag ser inget fel i flera partners. Att söka sig fram efter den rätta. Rentav vara polyamorös. Däremot är det alltid fel att luras och bedra. Att vinna förtjänster; "kärlek", makt eller pengar, genom falska löften och stora ord är alltid ynkligt. Omanligt. Könlöst. Som en staty.