Så där och bara tänka till. Var är jag nu? Vart är jag på väg? Vart vill jag komma?
Man behöver ofta stanna upp här i livet. Tänka till.
Men inte när man är barn eller ungdom. Inte när en månad är som ett år för mamma eller pappa. Inte när allt händer i en rasande fart. Inte när funderingarna, självmordstankarna och identitetsproblemen peekar. Aldrig när det behövs.
Varför? Har Satan från Helvetet bestämt det i sitt värsta sadistiska tillstånd? Nää! Det är vuxna som äntligen lyckats slå sig till ro som har proklamerat detta. Har vi kommit så här långt ska vi ha vår belöning. Och barna får ju inte växa ifrån varandra. Snart är de som vi de med. Och vi är gamla. Vart tog tennispapporna vägen? Håhåjaja...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar