När människor blir sjuka eller dör slås jag allt för oftast av "Cornelis-syndromet". Helt plötsligt har folk "alltid älskat" personen i fråga. Trots att de föraktat och förtalat den det handlar om under "normala" livstiden. I synnerhet om det handlar om missbruk eller andra svagheter och sjukdomar.
Då är det enkelt att kosta på sig en tår och "hänga med". En tår som försvinner lika snabbt som medias svängar. Kasta första stenen och ha mage att alltid vara först under kondoleansen.
Ibland blir jag biblisk. Undrar varför människor ser flisan i sin broders/systers öga men inte bjälken i sitt eget. Tror att de själva kan komma igenom nålsögat till Himmelriket när inte en kamel eller nyköpt BMW kan.
Men det är kanske mig själv det är fel på? De jag upplever som falska Prussiluskor har kanske rätt? Jag lider kanske för mycket av blödighet och för mycket lättja och oansvarig liderlighet? Jag kanske rentav är ett moraliserande ashål i avsaknad av konsekvens-etik? Hell knows....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar