Förra årets bästa skiva var länge Burzums Belus. Och den är fortfarande helt makalös. Svartmetallisk aggression i norsk 90-talsanda möter ambienta stycken som mal på länge och snarare skapar en mysig mystisk känsla än tröttar ut en. Med detta i bakgrunden var det med stor spänning jag började lyssna på uppföljaren Fallen.
Fra Verdenstreet är ett visk-intro som känns som en blåkopia av det till Venoms Satanachist på Possessed.
Jeg faller är skivans "stora" låt. Börjar i Satyricon-stuk för att bli så Burzum det bara kan bli. Vackert och stämningsfullt när den repetativa refrängen börjar som bränner sig fast i hjärnan omedelbart. Mellan pratsången. Mycket Belus över detta.
Under 90-talets andra hälft började en gotisk genre utkristallisera sig. Där alla möttes och lät likadant. Oavsett om de kom från svartrock, gothic metal eller synth. Och sen kom Rammstein som jag älskar. Och Deathstars som jag hatar. Hela Fallen tycker jag bär spår av detta. Belus var svartare och mindre glättig. Jag tycker som Mörke-Martin att Valen är för mycket Deathstars. Trots vissa ljuvligt mystiska inslag är det för mycket pop-rock-punk-electronica. Sårry... (Det värsta är att jag älskar låten ändå och bara vill dansa!!)
Vanvidd börjar elakt svartmetalliskt från ett garage i Bergen innan Modern og Fadern (Mamma!!!) kommer in med rykande choklad till guttene deres! Och upprätthåller samma stämning låten igenom! Ondskan eskalerar snarast! Slutet ont, allting ont! Mörke-Martin mår mumma! Myser morsomt!
Enhver til sitt är mer upptempo och har en puls som påminner om hjärtslag. Varguslingen visk-prat-sjunger på ett elakt sätt. Och man känner igen Burzum. Definitivt en Belus-låt. Samtidigt som man får "urbana vibbar" av moderna Satyricon. Sinistert. Ödesdigert.
Budstikken är Belus-musik rakt av. Vargs pratsång och rensång ökar på det mysiga nerstämda bisvärmsljudet under 10 minuter och 10 sekunder. Mer må bra-musik än må dåligt-musik. En slags positiva vibbar.
Til Hel og tilbake igjen är en titel som självfallet får en att tänka på ordentlig klassisk heavy metal genom Saxons To hell and back again. Men detta är alldeles, alldeles annorlunda. Ytterst experimentellt och suggestivt. Leder snarare tankarna till den svenska musikrörelsens mest obskyrt pårökta moment under 70-talet. Och i sin tur senare med band som Hedningarna och nyproggarna. Detta är skivans absoluta utstickare.
Jag älskade Solen tränger igenom skogen-omslaget på Belus och grämer mig över att aldrig fått tag på en slik tröja! Det romantiska omslaget på Fallen älskar jag ännu mer och kommer att dö om jag inte får en sån tröja!
Och jag längtar verkligen efter texterna till detta spännande album!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar