Det tog emot att stiga ur mitt ide imorse. Nästan tre timmars resväg till min praktikplats. Jag frös. Jag frös bokstavligen ända in i märgen. Jag frös ända in i själen. Denna årstiden är det mest deprimerande jag vet.
När jag kom fram fick jag fika direkt! Och en kram av chefens dotter! Måndagsångesten var genast som bortblåst! Februariångesten smälte som en snögubbe i Sahara!
Vad skulle jag göra efter några koppar kaffe? Äh, jag tog mer kaffe och lyssnade på/observerade ett möte om ombyggnad. Kan inte skada att lära så mycket som möjligt om museiverksamhet.
Sen då? Skulle jag fortsätta transkribera intervjuer? Äh, jag satte mig med ännu en kaffe och började läsa Lars Olssons Skånska statare och lantarbetare berättar. Kan inte skada att lära så mycket som möjligt om statarhistoria. Dessutom stötte jag på en massa facktermer och yrkestitlar som jag undrat över då jag lyssnat på intervjuerna. Och det började klarna mer. För att citera mäster Taube: Lantbruk är det yrke jag minst förstår mig på...
Det började en ny praktikant idag. En tjej som verkar jättetrevlig. Kan inte skada att sitta och dricka kaffe med henne och få henne att känna sig välkommen.
Men jag fick en uppgift av chefen: att lära mig reglerna till ett spel som ett barn hittat på. Och sortera lite lin till pyssel. Vilket bara var kul. Man blir aldrig för vuxen för lek.
Mycket kaffe blir det! Imorgon blir det ärtsoppa på kvällen! Med pannkakor! Och punsch!
Det känns inte som att jag är den rätte att skriva snyftreportage om Fas 3. Förra veckan sa den trevliga tjejen från Arbetsförmedlingen till mig att "inte trivas för bra på praktiken". Och det har hon ju självfallet rätt i. Jag vill/ska ha ett riktigt betalt jobb. Men det är svårt att inte trivas under rådande omständigheter...!
2 kommentarer:
"Trivs nu inte för bra på din praktik."... Medge att det ändå låter lite cyniskt... :(
Men jag är glad för din skull ATT du trivs - du verkar ha rätt sköna arbetsuppgifter (även om du har alldeles för långt pendlingavstånd - utom i arbetslinjens Sverige, förstås...).
Hon menade ju väl; att jag inte ska bli bekväm med att "fasa" utan söka riktigt jobb och komma från den "utanförskap" jag trots allt befinner mig i. Och som ju mer tiden går hindrar mina chanser på "riktiga" arbetsmarknaden.
Resandet är långt, men jag myser med musik i lurarna. Och arbetsuppgifterna är bästa tänkbara. Jag har en otrolig frihet och blir aldrig kommenderad. Mycket bättre än att gå hemma. :-)
Skicka en kommentar