Aprilväder idag igen. En promenad som började med hyfsat solsken, sen blev det grått och blött på marken, hade antagligen kommit en liten skur den lilla stunden jag var inne på Domus. Där sprang jag på en polare som jag planerade helgen med: köpa kryddiga korvar och spela TP. Känner mig totalt blasé på öl efter denna helgen, trots att det mest blev folkisar. När jag traskade hem från stan var jag säker på att det skulle pissregna, men himlen blev klarblå och solen sken. När jag passerade området där Sibel bor mötte jag två tjejer som hälsade: "Hej hej! Hej hej!" trots att jag inte kände dem. De såg ut att vara i 18-årsåldern och från Balkan, vem vet, det kanske var Sibel? Såna tjejer ser likadana ut (som de flesta människor gör) och jag hann bara snabbt titta upp på dem. Det brukar jag göra annars om jag ser tjejer, men "glömde" det nu, hehe. Det är ett medvetet beteende hos mig som jag ofta funderar över. Kanske lika bra att låta bli ibland, det kan ju tolkas som att man flörtar, vilket kanske inte är så bra med tanke på att man är lärare med inriktning på elever i den åldern. Men det är vansinne att möta en tjej som ser trevlig ut och inte unna sig en hundradels sekunds ögonkontakt. Det är ju det "naturliga", så som barn gör innan de socialiseras in i en slags social potträning. "Vi vuxna" ska ju alltid spela en slags teater och dölja alla intryck och impulser. Detta tycker jag är pinsamt och vill ha en slags "regression" på området; att våga bli mer naturliga och "rakt på".

"Vad är en människa" kom in på detta ikväll när Fredrik Lindström diskuterade med en hjärnforskare. Ett mycket intressant samtal. I samband med evolutionen har människohjärnans limbiska system (känslor, instinkter etc.) kommit att mista sin dominans till förmån för en hjärnsubstans som mer handlar om förstånd. Och visst skulle vi aldrig kunnat utveckla oss som sociala varelser om vi inte kunnat lägga band på oss. Men ändå tycker jag att den moderna människan "gått för långt" ibland och tvingar bort kroppsspråk som det faktiskt vore FÖRSTÅNDIGT att använda (nåja, 1800-talets puritaner var kanske lite värre). Ögonen ÄR själens spegel, det är ingen metafor utan fysiologiskt, och med blickar kan man ha sina små hemligheter även med människor man aldrig pratat med *blink*. Blir pupillerna stora och hjärtformade slipper man skriva slemmiga AOR-ballader för att nå fram med ett budskap.

En annan intressant sak i samtalet var det om belöningssystemet i hjärnan. Och frågan om varför människan aldrig kan bli riktigt lycklig. Det viktigaste är inte som man lätt tror att bli fysiskt tillfredsställd utan psykiskt. När jag läste en bok om kundalini-yoga stod det att indierna i sitt holistiska tänkande försöker få med de olika smakerna man vill ha i samma måltid. Och jag tror att det kan ligga en poäng där, vräker jag i mango chutney när jag gjort en het indisk gryta så har jag inget sötsug efteråt. Det är med största sannolikhet därför man som celibatär kan onanera gång på gång, trots att pungen är så pass tömd att det svider, medan man somnar gott efter bara en liten stund med en brud. Trots att man helst skulle vilja att det var tvärtom. Och ju längre sen det var sist, desto mer värdesätter man en sak som sex. Skulle man få det regelbundet kollar man efter efter andra saker som behövs för att ge livet full tillfredställelse, "vad ger man åt en som har allt?" Jag tror att det är därför snorungar från fattiga uppväxtförhållanden som slår igenom som rockartister allt som oftast vräker sig i lyx och dekadens. För att när de blir äldre bli "pretton" som vill hjälpa svältande afrikaner med AIDS. Och gifta sig lyckligt för stunden. Spädbarn rapar och är nöjda efter att ha fått flaskan eller bröstet, riktiga karlar efter några rejäla klunkar öl. Och bröstet.