Det jag saknar kanske mest av allt

Det jag saknar så jag nästan känner av det fysiskt är när jag och några polare på 90-talet brukade leva lite lättsamt friluftsliv. Med betoning på lättsamt, ingen jävla Fjällräven-fascism. Att sticka ut och smälla upp en brasa med ved vi hittat i skogen, grilla när det blitt en fin glödbädd efter några timmar, få igång brasan igen med mera ved och försöka hålla elden levande flera dygn. Om man är ute så länge, det räcker att sticka ut en kväll mitt i veckan egentligen. Sitta och kolla på elden, dricka folköl och njuta av frisk luft. Stjärnhimmel. Kanske vaka hela natten och invänta soluppgången (helst vid havet i södra Skåne). Bli av med den fjolliga civilisationsfernissan och bli mer och mer förvildad. På sommaren är det inget minus om man kan bada. Tjuvkika på topplösa badande flickor. Eller paddla. Annars är alla årstider njutbara, och man kan sova ute om det så är mitt i vintern och man vandrar i meterdjup snö. Det gäller att komma i lä och klä sig rätt bara. Militärens M59-mundering är bäst, piss off Intersport! Och va fan är cafè au laît och annat manicktrams mot spritkökskaffe efter en mils vandring? Över landskap där man kan se gamla historiska kvarlevor som ingen ens tänker på, om det så är en gammal gårdsruin eller en stenåldersgravsättning. Och vad är en botanisk trädgård mot den fria naturen? Dessutom blir man mycket klarare i tanken, inte bara av den friska luften utan även för att man kopplar bort alla distraktioner man har kring sig annars. Förhoppningsvis får jag råd att hänga med ett par kompisar på en fiske- och fjällvandrarvecka i Härjedalen i sommar. Även om vi bor på ett litet hotell och käkar på en pizzeria. Men det är inte helt fel det heller, och man vill ju överleva Göran Kropp. Under tiden har man ju den vackra naturen kring Kristianstad omkring sig precis när man vill. Hoppas att Af aldrig tvingar mig att flytta till en storstad.