Drömmar

Jag är skitfascinerad och intresserad av drömmar. Man kan vara med om fantastiska saker, dessutom är det ett direkt rop från ens undermedvetna. De saknar all "vaken" logik utan bygger på samma fenomen som skapade surrealismen inom konsten och litteraturen. Miljöer och personer kan skifta utan att det är ett dugg konstigt med det. Innan jag vaknade imorse hade jag en dröm jag blev starkt tagen av:

Jag befann mig på en båt utanför Frankrike. De "aktiva" personerna på båten var jag samt ett ungt franskt par. Dessa menade sig vara tillfångatagna på båten på något sätt. De ville bli "fria" och (underförstått) hämnas genom att hoppa i vattnet och dränka sig. Jag tyckte att det var vansinne, en besinningslös fåfäng prestige. Därför försökte jag övertala dem att låta bli, att det skulle vara bättre att bara hoppa i land när vi var framme. Men det var lönlöst, de gick ner på en slags brygga på båten och skulle hoppa. Jag sa åt dem att det var meningslöst att offra sig, "ni har gjort ert uppror nu, vi skiter i detta". Men så hoppade flickan i och försvann i havet. Jag fick panik och ville rädda henne. Den unge mannen var även han på väg i böljorna, för att dränka sig eller för att rädda henne vet jag inte. Men flickan dök upp igen, till slut blev hon tvungen att komma upp till ytan och andas. Hon lyckades komma upp på bryggan igen. Jag låg och höll om hennes våta och kalla kropp och pratade med henne. Hon såg ganska alldaglig ut, men var sagolikt vacker i mina ögon. Långt rakt blont hår, små fräknar i ansiktet, samt smaragdgröna ögon som lyste starkt i en nyans jag aldrig sett innan. Båten gled in mot kajen. Jag sa att nu skulle de bosätta sig i Paris och leva lyckliga. Och att jag skulle komma och hälsa på så ofta jag hade möjlighet. Hon svarade att hon letat efter mig överallt på Internet efter att jag hälsat på dem i Paris senast. Det var tveklöst lite love in the air mellan oss...

Sen vaknade jag, men låg kvar i sängen en stund med henne på näthinnan. Tyckte att drömmen slutade lyckligt, men ändå snöpligt tidigt. Hur skulle det fortsätta? Skulle det bli hon och jag eller hon och den andre killen? Eller skulle var och en leva sitt liv för sig? Jag undrar om drömmen hade en slags djupare betydelse? Typ: vi känner oss fångna och förorättade av samhället? Vi kan kanske hämnas genom att hoppa av och dränka oss, men vad skulle det tjäna till? Att det är vansinne när vi har fått ett liv, rent av ett långt sådant framför oss? Och dessutom går man miste om en sådan sagolik sak som kärleken kan vara? När jag låg halvvaken och "dagdrömde" om henne hörde jag en fågel i gryningen, vet inte om det var en gök: "Koo koo! Koo koo!" Det lät iaf ruggigt spooky och ödesmättat. Hela grejen kändes som ett omen. Men det är ju bara sånt som händer i skallen såklart. Och som man glömmer bort ganska snabbt. Om man inte skriver ner det såhär förstås. Hoppas ändå att mitt "drömjag" slapp åka hem till Svedala, utan brädade den där andre grodätaren och fick flickan och halva republiken. Eller åtminstone en liten våning i Paris med henne.

Fin!