Nåja, vintersolståndet är överståndat och om fem månader är det mitt i Sweden Rock. Men kallt är det. Jag tog en midnattspromenad ut till näset och trodde först att jag bokstavligt talat skulle frysa öronen av mig. Men det lossade efter en stund och det var en riktigt häftig känsla att verkligen känna sin egen kroppsvärme inifrån. Det var otroligt klart och härligt och verkligt stjärnklart. Halvmånen strålade och såg ut som en halv honungsmelon, med exakt den färgen. Dessutom såg den så pass nära ut att man skulle kunna sträcka ut näven efter den. I skogsdungen frasade de frusna löven under fötterna. Väl framme vid sjön fick jag en positiv överraskning. Jag hade blitt jävligt besviken när det gamla murkna fågeltornet plötsligt var borttaget. Nu fanns där plötsligt en sprillans ny träbrygga ut över sjön med en hyfsat stor utsiktsplats med sittmöjligheter. Ett perfekt ställe att ta ett par folköl på när det blitt lite varmare (så ölen inte fryser). Jag stod där en stund och beundrade månens speglingar över isen. Snöflingorna på räcket gnistrade och det var allmänt härligt. Man såg inte sjöfåglarna men deras höga läten lät som gastar kring den frusna sjön. När jag vände mig åt sidan och fick se Orion verkade stjärnbilden så pass nära att jag hoppade till. Jag är ingen black metal-tönt som poserar i skogen, men det var väldigt passande att ha Satyricon (vars trummis har artistnamnet Frost och som ironiskt nog bröt benet häromåret när han halkade på en isfläck) i lurarna. Låtar som "Mother North" och "My skin is cold" (!) passade kanske lite extra. Även om jag är soldyrkare kan jag inte låta bli att buga mig för Kung Bore en natt som denna!
För övrigt retar jag mig på alla som moraliserar och menar att det skulle vara bäst för precis alla att vara uppe på dagarna och sova på nätterna. Eftersom de själva inte vet vad de går miste om vet de heller inte vad de snackar om.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar