Jag tittade nyss på Bloody Sunday. Paul Greengrass film från 2002 om massakern i nordirländska Derry 30 år tidigare. En film jag blev väldigt tagen av när jag för ett par år sen såg den för första gången på TV. Nordirländaren James Nesbitt är strålande som parlamentsledamoten Ivan Cooper, eldsjälen bakom den fredliga medborgarrättsmarschen.
Filmen är sekvensmässigt "hoppig" och full av ringande telefoner och folk som pratar i munnen på varandra. Och självfallet skott. Och skrik. Och gråt. Man får intrycket av en dokumentär. Det som fick mig att hyra den igen är Coopers ord på presskonferensen i slutet. Efter massakern. Tidigare hade protestanten ("med dispans av påven") Cooper slagits för den fredliga metoden och säger skämtsamt att han känner sig som Martin Luther King. Nu är hans blick inte lika mild, ivrig och glad:
"I eftermiddags blev 27 personer skjutna härifrån. 13 av dem är döda. De var oskyldiga. Vi var där. Det här är vårt Sharpville. Det här är vår Amritsa-massaker. Ett sanningens ögonblick. Och ett skammens ögonblick.
Jag vill säga en sak till den brittiska regeringen. Ni vet vad ni just har gjort, eller hur? Ni har knäckt medborgarrättsrörelsen. Och ni har givit IRA sin största seger nånsin. Över hela stan kommer ikväll unga män och pojkar att gå med i IRA. Och ni kommer att få skörda en storm. Tack."
Jag ryser ända in i märgen! Cooper får följdfrågan vad han säger till de som vill gå med i IRA:
"Jag känner mig illa rustad att predika för dem efter den här dagen."
Jag ryser ända in i själen!
De brittiska militärerna menar i sin tur att det nu är "lugnt i Derry ikväll" och det sedvanliga "lag och ordning".
Den sista repliken i filmen är en ung flicka som säger:
"Jag vill bara säga följande å våra vägnar och å offrens och familjernas vägnar: Vi ger oss inte förrän rättvisa skipats!"
Eftertexterna berättar att den brittiska regeringen tillsatte en "utredning". De unga soldaterna som sköt de mördande skotten gick fria. De ansvariga officerarna blev dekorerade av drottningen.
Jag vet inte varför jag kommer att tänka på den av Israel (!) tillsatta "utredningen" om Ship to Gaza-massakern....
Jaja, för några veckor sen erkände Storbritannien sitt ansvar för massakern den trettionde i första sjuttiotvå. Det var inte "nödvändigt självförsvar mot beväpnade (läs: stenar) bråkstakar och terrorister". Ord som är minst lika "inne" idag som under den Blodiga Söndagens svarta dagar....
Efteråt såg jag reprisen av säsongens första Agenda. Jan Björklund och Lars Ohly debatterade Sveriges militära deltagande i Afganistan. Det var omöjligt att inte få vibbar av filmen. Där är det uppenbart att det är den brittiska militära närvaron (och terrorn) som provocerar fram våld och rekryter till IRA. Det är ganska självklart. Men våra "liberaler" till neo-karoliner tycks övertygade om att de kan "bekämpa" talibanerna med våld. Som om det inte handlar om samma sak där: en draksådd. Som man sår får man skörda. Den som sår vind får skörda storm.
Debatten om våldtäkt mellan Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson var ett stort "suck". Som ett "såja, såja, nu har ni ju faktiskt fått vara med och kan sluta babbla om den saken". Schyman var klar och pedagogisk när hon försökte klargöra för sin feministiska definition av genusordningen där kvinnan är underst. Hon sa till Åkesson att det var "genant att han var så okunnig", vilket säkert lättkränkta sverigedemokrater ser som ett "angrepp". Åkesson såg självfallet våldtäktsproblemet som "importerat" och skulle stävjas genom utvisning av blattar. Han lyfte dock fram det gamla vänsterkravet på feministiskt självförsvar för tjejer i skolan. Är det inte en liten vänsterextremist i honom ändå?
No blood from a stone
Go on and leave me alone
And I know it's a shock
To learn that you can't
You can't, you can't get blood from a rock
(RJD)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar