The Final Frontier

Tvättdag. Jag försöker få väck geggan från mina hysat stela jeanskläder jag bar på Sonisphere. Detta gör jag till tonerna av Iron Maidens kommande skiva! (The Final Launtry...) Eftersom jag var så duktig och uthärdade regn, kyla och geggamoja i Stora Sörjan i lördags har jag fått tillstånd av Steve Harris mamma att förhandslyssna på The Final Frontier!

Satellite 15/The final frontier. Ett intro av trumvirvlar, gnisslande gitarrer, muller och "rymdljud". Så kommer Bruce Dickinsons dramatiska stämma in i ett inferno av trummor. Stämningen byggs sakta men säkert upp. Så kommer riffen och en väldigt "traditionell" Maiden-dänga med allsångsrefräng på den nya och efterlängtade skivans titel. Det sätter sig i skallen direkt och hundratusentals fans kommer att vråla sig hesa till orden under vinterns konserter!

El Dorado har vi ju alla hört som en försmak av skivan. En liten berättelse, byggd på riffbetonad hyfsat tung och smågungig heavy metal. Även här med en allsångsvänlig Maiden-refräng. Solon som nästan andas Accept. En låt som dessutom visade sig funka alldeles utmärkt live i lördags (fattas bara)!

Med Mother of mercy utsätts skivan för ett anfall av allvar. Låten är otroligt tung med tonvikt på trummor och bas. Temat är (självfallet) krig och religion. Vackert!

Coming home skulle kunna vara en av de där fina balladerna på en soloskiva med Dickinson. En tryckare? Japp! En tryckare! Där man trycker hårdare och hårdare och rör fötterna allt snabbare i 5 minuter och 52 sekunder! Ett äkta hair metal-solo utlovas!

Med The Alchemist blir det upptempo. Skivans kortaste spår på strax under fem minuter. Men ett mysigt litet guldkorn(!)!

Isle of Avalon. Stämningsfulla bakgrundsljud och en "mjukstart" som utlovar något riktigt pampigt. Vilket detta garanterat kommer att vara på en konsertscen! Magiskt som en keltisk legend! Äntligen en niominuterslåt!

Starblind är stämningsfull och drömsk. Annars skulle den platsa utmärkt på förra skivsläppet A matter of life and death (vilket är ett gott betyg). Refrängen skulle kunna vara från en av Dickinsons tre senaste soloskivor (även det ett gott betyg). Och nu börjar skivan bli progressiv på allvar!

The Talisman börjar som en lägereldsfolkmusikballad från en gudsförgäten lund i brittiska övärlden. I två minuter. Sen blir det Maiden-pompa de resterande sju minuterna! Stundtals påminner låten om Dickinsons "The Magician" (fast mindre glad). I refrängen sjunger nämnde person som den majestätiske hårdrockgud han är! Magi som verkligen fångar texten!

The man who would be king. Underbart stämningsfull "mjukstart" även här. På det där vis-viset som bara Iron Maiden (och självfallet Dio) kan. Sen får Nicko McBrain mer plats att banka skinn. Och Dave, Adrian och Janick att fingra sträng. Man gungar/sjunger med i slutrefrängen!

When the wild wind blows. Skivans längsta spår på elva minuter (minus en sekund). Have you heard what they said on the news today? Jag vet inte om Eddie kommer och tar mig om jag säger att det är något "rädda planeten"-indiepoppigt över låten. Men jag menar inget illa! Tvärtom! Och det är bara i början! Sen blir det Maiden-proggigt på ett sätt som ingen rockälskare kan motstå!

The Final Frontier är faktiskt mer lättillgänglig än jag hade trott (till skillnad från föregångaren A matter of life and death). Vilket verkligen inte hindrar den från att vara komplex. Det är kanske den mest musikaliskt varierande Maiden-platta som släppts. Och den kommer att växa till ett monster för varje lyssning!

Allra bäst tror jag att låtarna kommer att vara live i vinter! Och jag hoppas vid Gud (läs: Ronnie James Dio) att det inte är Järnjungfruns sista album jag sitter och tjuvlyssnar på!!!!!!

Here's to you! Here's to me!
Masters of the universe
The curse of destiny
(RJD)