Sonisphere Stora Sörjan 2010

Söndag och slut på veckan. Vilken är Veckans Stora Insikt för er? Min är varför Stockholm kallas "Fjollträsk". Tidigare har jag bara fattat "Fjoll".

Jag läser i Aftonbladet: "Leran slukade hela staden". Aj fan! Var det så illa? Tja, inte förvånande med tanke på hur Stora Skuggan under ett halvt dygn förvandlades från en grön äng där man kunde sitta på gräset och trycka i sig en kycklingciabatta till skräckmagasinens värsta träskmarker. Dock handlade rubriken om Kina och Stockholm tycks trots allt stå kvar.

Jag kom hem till Kristianstad med Festivalbussen i förmiddags. Slängde av mig kläderna som fick mig att känna mig som Träskmonstret i pansarrustning. Jeans, jeansjacka och gympaskor var knappast lämpligast bästa festivalutstyrsel. I synnerhet som jag vägrade de där extremfjolliga plastponchosarna. Detta författar jag enbart iklädd kalsonger. Medan jag sörplar i mig mängder av rykande varmt kaffe och rykande varm milanesesoppa. Fötterna och benen börjar bli funktionella igen efter ett halvt dygns obekvämt stående och gående (läs: klafsande i lera).

Men: det var det fan i mig värt!!!!!

Vi anlände med bussen en dryg timme innan grindarna öppnade. Och möttes av en kö utan slut. Vi hörde första bandet dra igång innan vi blev insläppta. Men där var det ha eller mista. Jag skriver "vi" fast jag åkte själv. Var dock övertygad om att springa på en och annan jag kände. Vilket jag också gjorde, i synnerhet i början innan det hunnit bli så smockat: Hebbe, Tina, Magnus, Accept-Lasse.... Jag hade SMS-kontakt med min väninna Linda som tyvärr misslyckades av tekniska skäl. Annars är hon den största Mötley Crüe-fantast jag träffat. Dessutom tillhörande min generation, vilka är de värsta i det fallet! ;-)

Första bandet jag aktivt tittade på var Anthrax. Arrangörerna hade lagt någon slags vit plast som underlag. "Är det meningen att man ska mosha på detta?!" undrade jag. Men med tanke på vad som komma skulle är jag jävligt glad över denna lösningen (dock kunde de gott ha strött ut halm eller något på resten av området som anständiga festivaler). Och nog moshades det lite sött där framme. Sånt är inte riktigt min grej. Jag vill hellre se och höra bra. Se gubbarna på scenen utan att bli knuffad av en massa störiga typer. "Caught in a mosh", för att tala med Anthrax. (Dock hamnar jag med min ringa längt oftast bakom någon monster Eddie-typ hur fan jag än gör.) Deras punkiga party-thrash var en bra uppvärmning. Musik man blir glad av. Diggade och sjöng med i refrängerna till "Anti-social" och "I am the law" (kan titlar bli mer punk så säg?). Man är väl inte "Metal thrashing mad" för inte?! Det absolut bästa var "Indians" som i mittpartiet gled över till en hyllning till, ja gissa: Ronnie James Dio! Joey Belladonna sjöng första versen till "Heaven and hell". Publiken skulle sjunga med och visa fingrarna. Och alltid, i varje stund, hedera "Ronnie - Den störste av alla sångare". Vilket man ju självfallet gör (som ni kanske märkt avslutar jag varje blogginlägg med ett Den Lille Mannen-citat)!

Fro.m. Anthrax skulle jag pendla mellan konserter utan uppehåll. Det tog på sin höjd fem minuter från att konserten på den ena sidan slutade tills nästa började på den andra. Nu var det Hammerfall. Templars of True Fuckin' Heavy Metal tror jag att de skulle bli glada om jag kallar dem. Så det gör jag (Poser Metal kan Bajsmannen och såna hålla på med ifred). "Last man standing", "The dragon lies bleeding", "Blood bound", "Hearts of fire"... man är väl sin metalliska riddarheder trogen och ingen "Renegade"?! Joakim Cans var föga nöjd med det nyss påbörjade regnet och uppmuntrade publiken att ge fingret till "Han där uppe". Ha! Där fick han (och så småningom vi)! "Let the hammer fall"! Oscar Dronjac såg ovanligt true metal ut i blonderat hår och rosa tajta skinnbrallor (fniss)!

Efteråt skulle det hållas en hyllning till Ronnie James Dio. Jag trodde först att Hammerfall möjligen skulle dra av "Holy diver" eller nåt. Men det var "bara" en tyst minut. Eller snarare tvärtom: vi skulle vråla så högt vi kunde i en minut. Vilket inte är så lätt som det låter (men vad gör man inte för RJD)!

Nu hade det börjat regna på allvar och det var dax för Slayer. "Slayer gör sina grejer" skulle jag putslustigt kunna säga. Cans hade uppmuntrat oss till träning (läs: headbanging) och varnat oss för "Slayer-nacke". Kanske med fog. Slayer står där, spelar och rör sig knappt. Kerry King ser onekligen tuff ut. Med en min som om han är riktigt jävla hård i magen men stoiskt håller igen. Tom Araya i sin tur går och flinar hela tiden, de brutala texterna till trots. Det började mycket trevligt med "South of Heaven". "War ensamble" var en trevlig mellanlåt och det avslutades såklart trevligt med "Reign in blood" och "Angel of death".

Nu var det dax för Iggy and The Stooges. Samtidigt kände jag att jag bara måste ha nåt i magen. Jag hade en matbudget på en dryg hundring; öl kunde jag bara drömma om. Lyckligtvis delade SJ ut gratis kranvatten så man slapp slösa pengar på läsk. ("Varannan vatten" gällde för festivalen, jojo...) Efter att ha gått runt och kollat på alla matstånden tänkte jag att Rockburgare, 220-grammare i bröd + "chips", kanske var mest prisvärt. Det gick att köpa i öltältet. Ett tält det var en ordentlig kö till. Dock stod man inte djupt i gyttja eller vatten och det var faktiskt den bästa platsen för att se och höra konserten! Jag ställde mig där när bandet drog igång med "Raw power". Och kom fram i kön (jag hade flyttat mig 2-3 meter) när de avslutade med "No fun". Den sistnämnda refrängen sjöng flera i kön skrattande med till. Inte heller de tyckte att det var så kul att stå en evighet i kö i pissregn och ett växande träsk av vattenpölar och lervälling. Men det var kul att se Iggy. Efter några sekunder var han barbröstad och var så resten av konserten. Även när han var nere vid publiken i det härliga vädret. Gubbstrutten flängde omkring på ett ofattbart sätt som närmast förde tankarna till en inlåst dåre i en 1800-talsroman. Idioten (obs! skivanspelning!) ville ha publiken upp på scenen för att dansa. Och fick det. Eventuella säkerhetsvakter fick de allra grövsta amerikanska svordomarna i käften. Det hela var ett vilt och totalt kaos. Underbart! "Search and destroy", "Beyond the law", "I got a right", "I wanna be your dog".... No fun? Det var riktigt kul att få se Iggy för första gången! Med The Stooges som grädde på moset!

Till slut fick jag min mat. Jag ville inte ha en burgare med strips när det störtregnade. Jag tog en trist chorizo. Som jag inte ens fick något på. Dock blev jag bjuden på en öl av en som stod före i kön och vars sällskap chockerades över att jag inte köpte en. Det var inte kul att köa till öltältet. Och det var inte kul att komma in heller. Det fanns inte tak över huvudet, så folk vände upp och ner på borden och använde dem som paraply/takskydd. Pissoarerna var ockuperade av folk som skylde sig mot regnet. Totalt kaos. Och allt annat än underbart. Dessutom missade jag halva Alice Cooper! Nu hade träsket växt så mycket att det inte kändes lönt att försöka undvika att klafsa i sörjan. Regnet det bara öste ner. Men man hade fått mat och öl. Och Alice bjöd sedvanligt på en riktigt underhållande show som för en stund fick en att glömma pissvädret. Under "Feed my Frankenstein" var ett enögt monster i Eddies storlek uppe och hemskade sig. Alice lekte med sin värja (så man kunde värja sig mot regnet, hoho). Gamla klassiker som "Billion dollar babies" blir man alltid glad av. Första extranummer var "Elected". Alice kom ut och viftade med en stor svensk flagga på stång. Iklädd en Djurgården-tröja. En tröja han blottade ordentligt under avslutande "Schools out". Då vet man att A:et i AIK åtminstone inte står för Alice!

Börjar det bli långdraget? Håll ut, bara två konserter kvar! Dessutom slutar det regna nu! När Mötley Crüe gått på! Jag letade mig fram genom lera, sörja och små sjöar och folk som hoppade i geggan och skvätte ner en. Till platsen jag såg Iggy. LA-gubbarna sparkade igång bra med "Kickstart my heart" och "Wild side". På "Shout at the devil" tjöt jag självfallet med med Djävulstecknet i luften! \m/ Jag gillade dock inte framförandet och "versionen" riktigt. (Och saknade fler låtar från denna fantastiska skiva.) "Live wire" blir man alltid på kul humör av. "S.O.S. (Same ol´situation)" har en catchy refräng som egentligen är så dålig att den är bra. Nikki Sixx och Tommy Lee spexade mycket ihop. Både musikaliskt, Vince Neil presenterade det som "base and drum", och med pubertalt snack. "Sweden must be the best place to be horny in"... "Swedes are the motherfuckers of the year"...det sistnämnda kan dock ursäktas av att de körde låten med det namnet ("Motherfucker of the year"). "Dr Feelgood" och "Girls girls girls" fick nog en och annan att må lite bra. Men folk hade redan tappat festivalgodissuget p.g.a. vädret och flera lämnade helt sonika festivalen med de bästa karamellerna kvar i den blöta påsen. Jag träffade tyvärr aldrig på Linda. Men var säker på att jag såg henne (Memme Crüe!) på storbildsskärmen. Och mycket riktigt: hon hade stått allra längst fram och är mörbultad idag! Men nöjd och glad! Jag träffade dock Johan och Frida som jag fick varsin snabbkram av innan de lämnade. Jag tänkte att jag kunde stå kvar lite och se om jag känner fler i publiken. Och jodå: Ingela, Emme och Fredrik kom upp. Och frågade om jag skulle med på Iron Maiden. Vilket jag självfallet skulle!

De reagerade på att jag frös. Vilket jag inte längre gjorde då jag följde med dem i trängseln framme vid scenen. Bara man kom någon decimeter från "moshen" var det enbart skönt med trängsel. Man slutade frysa och började mysa. Och myste gjorde man minst sagt två timmar framåt! Dessutom hade det slutat regna och himlen ljusnade lite!

Scendekoren hade science fiction/rymd-tema. Temat för konserten var även det "futuristiskt" med Maiden-mått: 2000-talet. Jag skriver 2000-talet och inte 00-talet eftersom även "El Dorado" från skivan som släpps om en vecka framfördes. 10 av 16 låtar var således från detta millenium. Vilket jag verkligen uppskattade! Bäst var "Brave New World", "Dance of death" och "Bloodbrothers". Den sistnämnda dedicerades inte bara till de nya "blodsbröder och -systrar" som såg Maiden för första gången. Utan även till Ronnie James Dio! Heaven and Hell skulle ju vara med ikväll (oavsiktligt rim, verkligen vanhedrande annars) och var kanske den största orsaken till att jag överhuvudtaget köpte biljett till Sonisphere.

Jag vet inte om man ska kalla låtar som "Wrathchild", "The number of the beast", "Iron Maiden" och "Running free" för "publikfrieri". För min del gjorde det inget att de var med. Jag ska erkänna att jag börjar tröttna lite på "Fear of the dark", men den passade bra bland de stämningsfulla "nya" låtarna. Och dekoren med stjärnhimmel var mysig. Kvällens andra tremetersmonster (bortsett från han som stod framför mig på Anthrax) var en Eddie som jävlades med Janick Geres. Barnsligt kul! Bruce Dickinson var som alltid magnifik, både med röst och utstrålning på scen! Han kallade oss "verkliga soldater som trotsade regn, kyla och skit"! (Där fick man en tapperhetsmedalj! Ett tag längtade jag bara efter att åka hem!) Han menade också att han skulle bjuda oss på en drink, alternativt käka upp sin mössa, om vi inte gillar kommande skivan! Samt besöka Sverige! Ett land Maiden bara måste besöka under denna lilla turnén! Scream for me, Sonisphere! Självfallet sjöng publiken för honom på 52-årsdagen när han försökta få igång ett mellansnack. Vilket tycktes få honom glatt generad!

Det kändes bokstavligen som ett mirakel: inte en droppe föll från himlen under de två timmar Maiden lirade! Men så fort konserten, och därmed Sonisphere, tagit slut fylldes himlen av blixtar! Följt av det tyngsta skyfall jag tror jag någonsin varit med om! Spooky! Man kan bli religiös för mindre! Men så var Sonisphere på Stora Skuggan 2010 i Fjollträsk: Himmel och Helvete! Ömsom vin, ömsom vatten! Och det skulle ju vara "varannan vatten"! (Tyvärr träffade jag inte heller en annan Linda som hade lovat mig ett glas vin om vi sågs!)

Sing me a song, you're a singer
Do me a wrong, you're a bringer of evil
The devil is never a maker
The less that you give, you're a taker
So it's on and on and on, it's heaven and hell
(RJD)

AC! Jag delar till stora delar Marcus Grahns tankar om Iron Maiden i Aftonbladet (se länk). DC!

IronMaidenIsGonnaGetYa!

Scream for me, Fjollträsk!!!!!!