Det pratas hela tiden om Kärleken. Kärleken med stort K. Typ som Gud. Gud med stort G. Och det är något religiöst över det hela. En monoteistisk kärleksreligion med enbart en enda stor och allsmäktig Gud. Som vi alla ska sträva efter. Hur mycket vi än tvivlar. Och undrar varför vi blivit övergivna. För att inte tala om ångesten över att ha tappat tron.
Varför inte införa en polyteistisk kärleksreligion med många tusen gudar och gudinnor i olika gestalter? Vi lever ju ändå naturligt efter den kulten? Istället för en enda stor och allsmäktig Kärlek så har vi tusentals kärlekar i olika former. Fast det är inte lika fint enligt rådande dogm och teologi. Vi måste falla på knä för den allsmäktige Kärleken. Som kanske inte ens finns. Samtidigt som vi offrar de verkliga kärlekarna.
Älska din nästa. Älska din vän. Älska dina barn. Älska din vandrande pinne. Älska den du somnar och vaknar, grälar, hånglar, skrattar och gråter med. Och glöm aldrig bort att älska dig själv. Häng inte upp dig på en orealistisk tanke. Det är aldrig fult att älska. Ju fler man älskar desto större är kärleken. Den ena kärleken är inte högre och finare än den andra. Vi har fått vårt känsloliv för att det är det enda sättet vi människor kan klara oss på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar