Sjukare, fattigare och ensammare

Har sedan ett drygt år tillbaka rivit ut en massa förstasidor ur Metro. De har redovisat statistik som konkret visat på det svenska klassamhället. Ur ett "humanperspektiv". Jag tror inte att det har varit en medveten långsiktig kampanj. Men de har exempelvis visat på hur lågavlönade och lågutbildade löper större risk att dö i cancer än högavlönade och högutbildade. Eller att vart tredje barn i Malmö lider av fattigdom.

2011-06-16 redovisas siffror från Statistiska Centralbyrån. Där jämförs tjänstemän och arbetare inom privat sektor:

* Överviktiga (BMI över 25): Tjänstemän 44,1% - Arbetare 54,7% (Observera majoriteten, min anm.)

* Feta (BMI över 30): Tjänstemän 9,1% - Arbetare 14,8%

* Röker dagligen: Tjänstemän 10,4% - Arbetare 18,6%

* Har besvär av ängslan, oro och ångest: Tjänstemän 16,8% - Arbetare 22,3%

* Har ingen nära vän: Tjänstemän 12,5% - Arbetare 16,1%

* Medlem i ett politiskt parti: 5,4% - 4,4%

* Lider av diabetes: Tjänstemän 3,8% - Arbetare 6,1%

* Har besökt teater, konsert, museum eller liknande de senaste 12 månaderna: Tjänstemän 26,2% - Arbetare 7,9%

* Läser böcker varje vecka: Tjänstemän 51,4% - Arbetare 29,2%

* Motionerar inte alls: Tjänstemän 10,6% - Arbetare 18,8%


Läs siffrorna igen. Med hjärna. Med hjärta. Med mage. Med lungor. En läkare skulle ordinera en allvarlig dos klassutjämning. Svart på vitt kan vi se att välmående, folkhälsa, kultur och demokrati är så pass hotat att det inte kan finnas något annat alternativ än akut socialism.

Samtidigt vet man att det finns statistik som inte nämns: oregelbundna arbetstider, rädslan för uppsägning, tillfälliga anställningar, inflytande på arbetsplatsen...

Javisst ja, det har ju faktiskt börjat klassutjämnas! Löneökningen 2010 gav tjänstemän 2,3% och arbetare 2,7%! Är det detta som kallas att "skynda ihjäl sig"?!