Äntligen Agneta har jag blitt klar med både "Genom den trånga porten" och "Spiraltrappan"! En både skrämmande och positiv läsning. Karen Armstrong var en tonårig nunna i precis rätt tid för oss läsare. Tiden för Andra Vatikankonciliet.
Det skrämmande är självfallet tvånget och den själsliga tortyren som genomgicks i klostret. Att "ge upp sig själv för Gud". Hur fungerar det på religiösa friskolor i Sverige idag? Eller i frivilliga frikyrkliga söndagsskolor? Existerar dessa än? Hur är det med "se bra ut"-tvånget som tonårstjejer måste bygga sin identitet på? Armstrong visar på vilken trygghet nunnedoket ändå hade för henne. Men frihetslängtan var starkare. Och det tycker jag är rätt.
Vill man dra sig tillbaka under vissa perioder i livet så är retreats säkerligen underbara alternativ. Men det får aldrig handla om tvång. Människor ska aldrig tvingas att fullständigt göra våld på sin egen natur. Kloster kan säkerligen vara en perfekt tillfällig miljö för människor som vill finna tillfällig frid. Trötta människor. Missbrukare. Människor i tillfällig kris. Allt är tillfälligt, därav tjatet.
Kyskhetslöften och uppgivande av all naturlig spontanitet är vidrigt. Inte bara när det gäller 15-åringar.
Mer om Karen Armstrong senare! Jag håller på med hennes bok om Jerusalem nu, perfekt tajmat till min kursplan i religion!
För övrigt anser jag att Jan Björklund bör avgå!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar