Våld

Jag har redan hunnit med två ganska brutala filmer idag: "American History X" i skolan och Josef Fares "Leo" hemma. Filmer om och med extremt och meningslöst våld. Var går gränsen för meningsfullt och meningslöst våld? Är det någon skillnad på grunden till verbalt och fysiskt våld? Varför blir man så tagen av denna typ av filmer? Inte sällan tänker man t.o.m. "yes!". Blodet börjar koka hett. Vilket borde skrämma en. Jag är känd som en lugn och kramsjuk typ, men ändå pumpar jag skallen full av brutal och våldsam musik. Och tänker fruktansvärda tankar när jag känner mig kränkt. Jag kan t.o.m. kasta förintelsebringande förbannelser över särskilt utvalda personer. I min ensamhet självfallet. Men tänk om svart magi skulle funka? Vad beror aggressioner på? Hormoner? Testosteroner? Adrenalin? Att man skulle kunna ha ihjäl en annan människa i självförsvar känns som en självklarhet. Men med berått mod? Om man skulle vara med om trauman som verkligen förändrade ens personlighet och avhumaniserade en? Var går gränsen mellan tanke och handling? Var går gränsen mellan handling och impuls?

Tänker inte på direkt sadism och psykopati. Utan på det riktigt skrämmande våldet: det som lurar någonstans inne i ens mörkaste skugga. Som får en rädd för en själv. Det är denna typen av frågor som denna typen av filmer väcker. Och då är de givande och nödvändiga. Till skillnad från menlöst "underhållningsvåld" som enbart är förbannat långtråkigt. En genre som borde få 666 skott i pannan.

Yes! "Sopranos" börjar sändas ikväll igen! Två avsnitt på raken!