UR:s program "Författarsamtal" är ganska "ojämnt". Vilket säger sig själv då det är olika författare som sitter i stolen. Och alla är knappast särskilt intressanta. Men när man har tur så är det en fröjd att se. I synnerhet när det är intressanta författare som dessutom är roliga som personer. I kväll satt Susan Faludi där, kvinnan bakom "Backlash"-böckerna om feminismens tillbakagång i USA. Nu handlade samtalet om hennes senaste bok om "backlashen" efter 11 september. Och visst har man bilden i skallen av vardagshjältemodiga brandmän som försökte rädda de som räddas kunde i tvillingtornen. När vi säger "brandmän" på svenska är det inget vi reagerar på. I USA har tydligen termen "fire man" kommit tillbaka efter 9/11 efter att tidigare ersatts av "fire fighter". Faludi nämnde att brandmännen hade protesterat mot hjältebilden av dem. Att så många av dem dog när andra tornet föll var p.g.a. icke fungerande kommunikationsteknik. Som myndigheterna kan belastas för då samma problem fanns även vid den första terrorattacken mot World Trade Center 1993. Själv har jag Olivers Stones ovanligt skittrista klaustrofobiska 9/11-film i bakhuvudet. Inklämda hjältemodiga män i ruinerna av tornen. De oroliga hemmafruarna och barnen i villorna som hade kontakt med varandra. En fruktansvärt irriterande könsordning. Inte bara brandmännen och liknande kårer blev hjälteförklarade enligt Faludi. Donald Rumsfeld (!) blev framställd som en sexsymbol och "hingst"... I samband med "kriget mot terrorismen" och Irakkriget blev de nygamla könsidealen permanentade.
Appropå Irakkriget läste jag att Lynndie England, tortyrbruden från Abu Ghraib, menar att hon lydde order högt uppifrån. Jag har funderat mycket över henne. Varför är det just henne jag ser framför mig när jag tänker på bilderna från Saddams gamla tortyrkammare? Lättsamt skrattande med en cigg i käften vid torterade och extremt förnedrade irakiska fångar? Självfallet för att hon är en tjej. Och tjejer gör bara inte så, det är otroligt opassande. "Tjejen som gör lumpen" ska väl vara glammig som Goldie Hawn och inte white trash-slampig som Lynndie? Att de amerikanska manliga soldaterna gjorde så var mer "naturligt" och inte värt reaktioner. Tanken är obehaglig och visar hur vidriga de inplanterade könsnormerna är. Inte bara i synen på kvinnor utan även på män som framstår som djur med en sadistisk reptilhjärna.
"Författarsamtalet" efter var iofs småintressant, men inget som förändrade mitt liv. En amerikansk karl, Ian Kershew, har skrivit ett par megafeta biografier över Hitler. Och hur folk kunde... ja, ni vet. Det ska till rätt mycket för att man ska höja på ögonbrynen över såna spekulationer efter alla miljoner böcker och TV-dokumentärer. Får erkänna att jag "bara" läst två Hitler-biografier. Den brittiska historikern Alan Bullocks klassiska från 50-talet och hans svenska kollega Bengt Liljegrens som kom för nåt år sen. Dessa är intressanta att jämföra, inte som livsskildringar utan i värderingen av Adolf. Bullock avfärdar honom som en egoistisk opportunist som inte brydde sig ett skit om något eller någon (bortsett från sig själv). Minst av allt brydde han sig om tyska folket. Liljegren menar tvärtom att han var en idealist som verkligen kämpade för sina ideal. Sånt är lite kul ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar