Nu är ju tiden här! Tiden jag längtat efter! Den vinterdeppiga, kala, kalla mörka tiden då jag bara ville ligga i fosterställning och sakta dö till de ödesmättade tonerna av funeral doom eller suicidal black metal, när jag kände mig levande begravd, har själv lagt sig i kistan. Nu är träden och buskarna gröna! Jasminen blommar vit utanför balkongen (sen Kristianstadsbyggen ÄNTLIGEN började sköta och ansa buskarna, förr växte buskjävlarna metersvis in på min balkong som barnbarnen kallade "djungelbalkongen"). Naturligtvis ska man plågas av pollenallergi enligt lagen om alltings sadistiska ironi. Ögonen är illröda och svider, tårarna rinner som på ett emo-barn som blandat löksaft i mascaran. Men det är ljust från när man somnar till man vaknar! Och DET uppskattar jag! För ögonblicket är himlen mer grå än blå, och det suger snippa. Men regnet är en förutsättning för grönskan. Dessutom gör det luften rätt härlig att andas. Men jag vill FAN inte ha pissregn under de stundande festivalerna! Jag vill kunna sitta eller ligga i gröngräset och slarva med att kleta in mig i solskyddsfaktor maximum overdrive. Ibland när man ligger och solar på festival blir man helt plötsligt inkletad i ansiktet med sololja av nån vilt främmande tjej. Som en ängel från himlen. För såna finns. På festival!Så nu ska jag inte klaga utan ta tillvara på ljuset och solen! För den mörka, kala, kalla tiden är slut och jag känner mig uppstigen från Dödsriket som Balder eller Dumuzi. Eller Persefone eller Euridike för den delen. Jag bejakar mer än gärna det kvinnliga i mig. Kvinnor är ju som bekant starkare och tuffare än karlar!
(Jaha.... nu började det pinkregna bara för det...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar