Skivor till kaffet

Börjar som vanligt dagen med att dricka kaffe och smurfa lite på nätet. Och lyssna på bra musik. Har kört lite nytankat. Först en tribute-skiva till världens viktigaste hårdrockgrupp genom tiderna: Black Sabbath. "Masters of misery" heter den och är inget jag skulle betala för. Höjdpunkterna är Cathedral och Sleep, två av de band i världen som är mest gjutna för att göra Black Sabbath. Annars är det "tolkningar" till oegenkännlighet som musikaliskt spänner mellan elektronica och stoner. Ibland låter soundet bra, ibland skit. Men man får gå till texterna (om man alls hör dem med sönderdistad röst) för att fatta vilka låtar det är. Då är det roligare att lyssna på Tim "Ripper" Owens purfärska (och första) soloskiva: "Play my game". Den har fått mycket skit, men sånt bådar ofta gott. "Kritiska" smakpoliser har ofta de musikaliska smaklökarna i ändtarmen. Jag gillar plattan från första lyssningen. Rockig metal. I mina öron påminner den en hel del om Bruce Dickinsons soloplattor från hans "grungiga" period (både "Skunkworks" och "Chemical wedding"). Det lär bli att man kollar på honom på SRF, trots krocken med Tank (där det iofs hade varit kul att höra Dougie White axla "The war drags ever on"). Men man kan ju för all del springa (läs: krycka) mellan spelningarna. Jag gillar Ripper. För varje gång jag ser honom live (Judas Priest, Iced Earth, Yngwie J) blir han mer och mer lönnfet, skäggig och "avdankad". Mer som Paul DiAnno än han den där flickfavoriten i "Rock star"!

Snart blir det Anna Ternheim! Återkommer till det!