Jubileer "återaktualiserar" en massa tjafs som man blitt uttjatad med till leda i decennier (eller sekler, fast jag har inte levt så länge). I dag är det 40 år sen jänkarna landade på schweizerosten som kretsar kring vår planet. Nu är det en massa tjat om månlandningen igen. 4 av 10 jänkare tror inte att den skett (betydligt fler tror nog på rymdgubbar i labb i USA). Konspirationsteorin handlar som vanligt om stjärnbanéret som vajar i vinden. Och det blåser ju inte på månen. Pa-pa-pa! Avslöjad! ;-D
Jag är godtrogen nog att tro på månlandningen. 25 år innan denna skedde skrev Eric Linklater barnboken "Det blåser på månen". Jag citerar en recension av denna:
"`När det blåser på månen får man tänka mycket noga på hur man uppför sig. För om det är en ond vind och man uppför sig illa, blåser den rakt in i hjärtat och sedan uppför man sig illa en lång tid framåt.´
Så förmanade major Rytter sina döttrar Dina och Dorinda innan han gav sig iväg på sin långa och farliga resa till Bombardiet. Och Dina och Dorinda försökte nog vara snälla, men eftersom vuxna inte alltid kan skilja på hjälpsamhet och ofog och eftersom det blåste på månen gick det ganska illa för dem."
Har det överhuvudtaget gått en dag sen 1969 som världspolisen USA inte släppt en bomb i ett annat land? I namn av frihet och demokrati. Och när slutligen Bombardiet slog tillbaka: krig mot terrorismen. Den slutliga apokalyptiska striden mot all världens ondska. Hjälpsamhet? Ofog?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar