Persisk paradisisk afton

är ingen pers! Ikväll har jag njutit på balkongen med mina persiska prinsessor Laleh och Marjane Satrapi! Marji är ett geni! Hennes "Kyckling och plommon" håller definitivt "Persepolis"-klass som serieroman. Tecknade serier har fler dimensioner än skriven prosa och borde därmed klassas högre. Men Hor-Aset Engdahl och andra obildade har inte fattat det. En bild säger mer än tusen ord. Marjis teckningar kan ses som enkla och naivistiska. Vilket vore dårskap. De är sprängfyllda av persisk ornamentik. Allt annat än enkel enkelhet. Teckningarna skiftar mellan vitt-svart och svart-vitt. De "enkla" bilderna med en ögonoval och en svart prick som pupill lyckas genialt fånga psykologiska känslouttryck.

"Kycking och plommon" handlar om Marjis mammas farbror Nasser Ali Khan. Ett missförstått musikaliskt geni från 1950-talets Teheran. När hans fru slog sönder hans tar (en iransk luta) ville han bara dö. Under tiden han patetiskt självdödde i sin bädd tänkte han tillbaka. På sin familj och känslorna för personerna där. Ungdomens kärlek. Kärleken till sina barn. Hur det ofta var svårt att känna denna kärlek.

Är kärlek till sig själv och sitt kall/sin konst värt att offra en oförstående familj för? Marji ställer inte frågan öppet. Är alla barn lika mycket förtjänta av förälderns kärlek? Även de fjäskande, duktiga och oförstående? Hur mycket är ett "svart får" värt?

"Kyckling och plommon" bygger på författarens familjehistoria på 50-talet men tar också in iransk nutidshistoria, sufisk mystik och många fler aspekter. När dödsängeln Azrael (ej att förväxla med Gargamels katt i Smurferna) i en dröm möter Nasser Ali i en av de sista dagarna före döden säger han: "Vet du vad Khayyam sade? Och du som blickar djupt i himlasfärer sju, och letar efter dolda tal, varför grubblar du? Drick vin, som jag sagt åt dig tusen gånger! Det finns blott en gång här, och det är nu."

Serieboken avslutas med klassiska filmdialoger. Och är helt genial!

När man är persian wannabe som jag och lyssnar på Laleh samtidigt reagerar man på de otaliga underbara och bärande relationsdialogerna i serieboken: "Du är ett monster"-repliken samtidigt som Laleh sjunger "Jag var ett monster" i låten "Prinsessor"... kan det bli mer sammanslaget?