Ibland känns verkligheten overklig. Bisarr. Surrealistisk. Gränsen mellan dröm och realitet är svävande. En twilight zone.
Så kändes det igår när jag satt på "sakramentsmöte" hos mormonerna. Så känns det när jag, vilket jag helst avhåller mig från då det är en usel tidning, kollar i Expressen. Och ser deras pin-kampanj om Gula bandet: Stötta svenskarna i Agfanistan.
Det hela känns som en parodi på den amerikanska krigsromantiken. Men är ingen parodi. Det är verklighet. "Svenska gossar" har som bekant blivit dödade. Ingen hippie-mässig "Give peace a chance" här inte! Expressen vädrar blod! Mannamod och morske män! Det svenska stålet biter! Friskt mod i gossar blå och patrioter med gula pins!
"Allmäna" hållningar, intuitioner och ren logik om att man inte skapar fred med krig, invasioner och ockupationer hånas som Marcus Birro i "Let´s dance". Den sistnämnde säger: ”Att uttala sig om kriget när man inte har varit på plats är som att recensera en bok som man inte har läst.” Och krigshjältinnan Johanne Hildebrandt hänvisar så gärna till detta i Aftonbladet.
Ergo: Man får inte uttala sig eller ens tycka till om något utan att ha "varit på plats".
Varken Birro eller Hildebrandt har varit med om oavbrutet krig, invasion och ockupation av sitt hemland i 30 år. Det har inte jag heller. Men jag tar mig ändå rätten att anta att det inte skapar förutsättningar för "fred", "demokrati" och "kvinnans befrielse". Men det skapar ett monster. Med rejält talibanskägg. En drakskörd där Drakens blod och tänder förvandlas till al-Quaida-soldater. Hur båld den svenske S:t Göran än är.
Lyckligtvis kryllar det av sansade och bra artiklar om Afganistan i Aftonbladet:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar