Supersnow me!

I "Supersize me!" visade de en film om att folk borde hålla sig inomhus i "snöovädret". Slöa och trycka i dig junkfood istället. Detta vansinne känner man ju väl igen här hemma för tillfället!

När jag sett filmen, diskat, snackat med Andreas och strukit några skjortor tog jag en dryg timmes midnattspromenad på mitt lilla naturområde. Inatt var det verkligen vintrigt! Och det var snön som föll kring lyktstolparna utanför fönstret som lockade mig ut!

Det var inte ett dugg mörkt ute. Tvärtom lystes himlen upp av ett slags röd-gult sken som nästan fick det att kännas övernaturligt (även om det kan ha kommit från lyktstolparna och lamporna i civilisationen). Magiskt var det i alla fall! Fantastiskt att se vita snömattor åt alla håll på fältet! Så långt man kunde se! Det låg som små mjuka böljande kuddar utanför dikena och mellan buskarna! När jag strövade på det öppna fältet föll jag ofta ner till knäna i snön! Riktigt, riktigt kul! Jag fylldes med energi så jag var rädd att spricka!

I skogsdungen vid sjön stod det där märkliga trädet som är grönt även nu på sin höjd. Jag klafsade upp till det. Det kändes som en riktig offerlund. Och som ett riktigt offerträd. Jag fick en brinnande lust att offra där. Vinterblota. Inte öl och sånt värdefullt. Inte djur och sånt gulligt. Men människor! Ja, just människor! Politiker! Byråkrater! Chefer! Gnällrövar i ens omgivning! Alla småsinta och missunsamma! Alla energitjuvar! Alla som försöker hindra en att vara lycklig och fri! Hänga dem nio om nio! Låta korparna hacka ögonen ur dem! Fast det är klart. De skriker som stuckna grisar ändå. Och i sina hjärtan är de redan döda. Dessutom skulle det vara en skymf mot gudarna att offra sånt avskräde!

Jag stod på bryggan och kramade ihop en snöboll istället. Kastade ut den i vassen. Det fick bli mitt offer. Klafsade hem i snön. Som jag hoppas ligger kvar länge till. Och fortsätter falla!