En slöfocks måndag: TV-kväll

TV-kvällen var lagom smäckad:

* "Världens undergång". Den franska serien om andra världskriget. Nu handlade det om åren 1942-43, alltså då krigslyckan vände för herr Adolf. Faktamässigt är det inget nytt, men det är kul att se det hela i färg utan att det är spelfilm. Färglagda autentiska filmer gör att det hela känns närmre i tiden. Själv gillade jag när en fransk sångerska körde en kampsång för motståndsgrupperna. Och man fick se bilder på partisanförband från olika längder. Musik har tveklöst ett fantastiskt propagandavärde.

* Ken Loachs "En öm kyss" har jag sett tidigare. Jag älskar hans filmer. Även denna. Men det börjar bli lite svårt att hålla isär alla "Jalla jalla!"-filmer om kulturkrockar i samband med kärlek mellan andra generationens invandrare med traditionell familjesyn och representanter för "majoritetssamhället". De är dock tänkvärda. Och kärleken segrar alltid! Vilket är sött! På det sättet skiljer de sig från de äldre "Romeo & Julia"-berättelserna där det slutar olyckligt för de unga tu vars familjer inte tål varandra. (Fördelen med Ken Loach är att det både kan vara riktigt svarta tragedier och roliga må bra-filmer.)

* Slutligen reprisen på partiledardebatten i "Agenda". Både "Bröderna Dalton" och den röd-gröna trojkan. Det är ganska tråkigt att lyssna på. Att lyssna på Ohly och Sahlin får en att tänka att "Non smoking generation" nog behövdes. Peter Eriksson är roligast att lyssna på när han ständigt går i taket. Reinfeld är nästan outhärdlig med sin "sansade" von oben-stämma. Spela roll! Sakfrågorna då? Tja, hur ska man avgöra det? Det hela är trots två timmars debatt ytterst snuttifierat, och börjar det bli på djupet blir de avbrutna av debattledaren. Men som freak skow kan det vara ganska kul! Att lyssna på Björklunds bondska röst om "oacceptabel brist på disciplin i skolan" är skön buskis! ;-)