Affe - Bara en god människa

Har bara hunnit läsa några sidor in på nya boken om Björn Afzelius (med den nödtvungna underrubriken EN GOD MAN och bara en människa) samtidigt som jag lyssnat på hans mest populära musik för att fatta varifrån hatet och dissandet kom när det begav sig och nu har återuppstått: rent jävla förakt för arbetarklassens barn. De vulgära i kulturelitens ögon (en kulturelit som annars hånfullt älskar att slänga sig med "kitchig" schlager och pop på partyn). Enkla, men svängiga eller vackra, ackordsföljder man kan dansa eller kramas till med billiga levande ljus till billigt vin. Musik för "vanligt folk". Det ständiga föraktet nedåt mot allt med doft av Folkets Parks dansbanor, amerikanska bilar och enkel rock´n roll, Svensktoppen som inte avgörs av Sten Broman... elitens vanliga klasshat. Mot "bönder" och "white trash". Affe växte kanske upp utan kärlek sett ur ett kristdemokratiskt familjeperspektiv. Jag skulle aldrig få för mig att moralisera över om han hade en massa groupies. Lika lite som om Karin Boye eller Janis Joplin hade det. Han skrev om kvinnor ur ett manligt perspektiv. Det gör jag med. Även om jag måhända (ibland för att markera, ibland av politiskt nödtvång) kallar mig feminist så är nästan alltid Affes texter mer feministiska än mina. Men det är en allt för enkel "teknik" att idag förfasas över raka rör i sociala texter (ska "societetsmadamen" moralisera ner "slinkan" tycker jag enbart att det ropar: Hallå systerskap!) eller hänvisa till en privatmoral som inte är ett dugg relevant för låtskatten och litteraturarvet. Den förfinade kultureliten kunde dra åt helvete då. Och de kan dra åt helvete idag. Jag ropar tvärtom trotsigt efter mer dansband med elgitarr, fler raggaråk, mer white trash, återöppnade folkparker att samlas i, fler radiolyssnande mammor och mycket mer Björn Afzelius till kaffet, bag-in-boxen eller lördagsgroggen! "Musik för mammor"? Varför älskar just kvinnor Björn Afzelius?!