Dan Berglund

9 februari. Jag och Steve spenderade en helhelg i Götet. (Gå gärna tillbaka i bloggen och återupplev våra gamla äventyr. Vi har gott om kul bilder och äventyr.) Men vi åkte upp för att se Dan Berglund live på Folkteatern vid Järntorget i Götet. Och vilken kväll vi fick! Mästaren satt på en liten stol vid en liten scen. Blundande inlevande som bara Dan Berglund kan. Jag och Steve hade pratat om hemska tårdrypande En yngling från debutalbumet En järnarbetares visor. En ballad vi aldrig trodde vi skulle få höra live. Men denna började det med. Vi satt strax framför underst på en trappa med varsitt litet glas vin. Rött. Hela trappan kändes ungdomlig och revolutionär. Dan Berglund kändes levnadsvan och moget proletär då han berättade och sjöng om smärre industriorter i lite mindre och skogigare orter. Det blev såklart en massa gamla klassiker från det glada sjuttiotalet. Inte De mördades fria republik trots den ungdomligt studentikosa publikens skrik på "Lenin!" Men Ballad till minnet av en kamrat som nästan fick mig att gråta. I allsången till Mina herrar vrålade vi halsen av oss även under verserna. Min älsklingsskiva är dock Vildmarken. Och jag fick höra de sånger som kanske skulle kallas för "politiskt inkorrekta idag: Kring Marstrands fästning och Ack vi!. Blandningen av det nya och det gamla funkade fantastiskt. Snälla ögon är vackraste och bästa sången på senaste plattan Allt är idioternas fel. Titelspåret är en häftig Dylan-cover. Och vi fick höra fantastiska Såna som vi... från skivan med samma namn. Sentimental nostalgi. Dan Berglunds nyare skivor är olyckligt underskattade. Ingen kan som han skriva vackra finstämda visor med lyrik som utgör en kombination av fyndig humor och målande lyrik. Den lille mannens tankar och ofta patetiska (lidelsefulla) perspektiv. Avskalad ärlighet så det känns ända in i själen. Ett stort tack till Dan Berglund. Fortsätt att förgylla den svenska visskatten!