I slutet av 80-talet var jag som rödast! Denna barnsjuka har äntligen kommit tillbaka!
Då köpte jag ett flertal plattor med Billy Bragg på vinyl. De bästa lånade jag ut ett tiotal år senare: The Internationale, Workers playtime och nån till. Och fick självfallet aldrig tillbaka. Äntligen finns de att avnjuta på 2000-talets välsignelse: Spotify.
Man kan se Bragg som en klysch-kommunist. Om man vill. Jag, och de flesta andra, ser honom som den jordnäre brittiske killen med en gitarr varpå det borde stå: This machine kills Thatcherism. Den brittiska pop-rockens Ken Loach.
Några som inte älskar honom är de brittiska fascisterna i British National Party. Såklart. Jag läser i Aftonbladet:
"Bragg, som för en hel generation människor förklarat den socialistiska modellen mer pedagogiskt än någonsin Engels och Marx, har blivit måltavla för en kampanj där flygblad delas ut till de boende i hans hemby Burton Bradstock på Englands sydkust. Målet med pamfletterna är att få honom utsparkad ur byn för sitt politiska hyckleri.
Hur kan han bo i ett monokulturellt, konservativstyrt distrikt som West Dorset när han på 80-talet var thatcherismens mest agiterande motståndare?
Hur kan han äga ett hus värt 17 miljoner kronor när han påstår sig vara på den marginaliserade arbetarklassens sida?
De anonyma breven, som misstänks ha den lokala falangen av British National Party som avsändare, anklagar även Bragg för att inte bry sig om brottsligheten i England.
Men det räcker med en snabb titt på Braggs aktivitetsschema för det gångna året för att fullständigt perforera förebråelserna. Det räcker att titta på hans outtröttliga engagemang inom den antirasistiska kampanjen Hope not Hate – hans livfulla fälttåg i det klassiska BNP-fästet Barking and Dagenham i London gjorde att partiet efter lokalvalet i maj gick från att vara det näst största i kommunen till att tappa vartenda mandat – eller den egenstartade fonden Jail Guitar Doors som sedan tre år tillbaka förser fängslade britter med musikinstrument."
Hahaha! Underbart! Man ska kanske inte underskatta Musikens Makt ändå?
Jag älskar Billy Braggs jordnära working class-manér. Jag älskar hans brittiska working class-accent. Jag älskar hans sånger och hans engagemang. Jag är överlycklig över att få höra hans bästa låtar igen.
Som arbetslös Fas 3-slav med ansiktet nertryckt längst ner i samhällsskiten är det en befrielse att höra:
The factories are closing and the army's full -
I don't know what I'm going to do
But I've come to see in the Land of the Free
There's only a future for the Chosen Few
Just because you're better than me
Doesn't mean I'm lazy
Just because you're going forwards
Doesn't mean I'm going backwards
Och detta är bara början!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar