Jag älskar barn. Kanske för att jag inte har några "egna"? Eller trots? Tror knappast det, va. Det är skönt att slippa. Och synd. Man slipper ta det onda med det goda. Ty barn äro bortom gott och ont. De är sina egna. Det är därför jag älskar dem.
De är oförstörda. De är inte söndersocialiserade. De möter Livet med öppna sinnen. Trots att de förstörs. De har mammor och pappor och fröknar och gubbar och kärringar och storasyskon och andra som skriker och gapar. Sätter på plats. Disciplinerar. Blåser i visselpipor. Ordnung muss sein!
Jag älskar barn. Jag älskar deras spontanitet. Deras öppenhet. Deras hängivenhet. Deras Natur.
Tyvärr förstörs de. Liksom vi alla. Och berövas sin integritet.
Fast de har varit frihetsberövade från första början. De är ägodelar. Sina föräldrars.
Jag hatar possessiva pronomen när det gäller människor: Min fru. Min man. Min flickvän. Min pojkvän. Min familj. Vår familj. Mina barn. Våra barn.
Man kan inte äga varann!
Nästan alla jag känner har dock denna inställning. Ultrakonservativa som ultravänster. Men i sak detsamma: Föräldrarna vet bäst! Föräldrarna vet bättre än dagis och skolan! För det är vår "kärleksfrukt"!
Vadå "vår"? Ska en individ bli en egendom under slavliknande förhållanden bara för att två andra individer kopulerat? Bara för att det är en liten och försvarslös individ?
Föräldrar som skaffar barn för sin egen skull älskar inte barn. De älskar enbart sig själva. Och sin självförhärligande dröm om Den Heliga Familjen. Där i bästa fall två har tagit ett beslut att leva tillsammans. Vilket knappast det mest "älskade" "kärleksbarn" har varit med om.
Jag kommer nog att bli hatad efter att ha skrivit detta. Allt för många känner nog igen sig. Men jag retar ihjäl mig på pinsamma par som, ba: "Du och jag, min älskade! Du och jag mot världen! Inga ska hindra oss! Allra minst vi och vårt barn!" (Tänk på vilken ordning barnet kommer i...)
Så kommer grälen, haha: "Fy fan! Hur kan du bara göra så när vi har barn!" Vårdnadstvister är det yttersta, och allt för vanliga, beviset på att barn inte har något personligt, individuellt och demokratiskt egenvärde i sig.
Vi lever i ett allt mer individualiserat samhälle. Det kollektiva förpassas till historiens soptunna då det "begränsar individens frihet". Men barnet kommer i kläm. Och blir en slav. Det är poppis med en "alternativ livsstil". Kapitalismens stora orgasm då den kan individualisera och "produktplacera" de "radikala" på sin egen marknad. Och kristdemokraterna kan runka i Himmelens höjd: Den Heliga Familjen har återvunnits! Hossianna i Höjden! Prisa Gud!
Men vem ska prisa Barnet?
Så länge barnet ligger i mammans livmoder är det en del av hennes kropp. Inte sen. Då är det en ägodel. En slav. Som inte kan kräva sina demokratiska och medborgerliga rättigheter då det är omyndigförklarat i 18 år. Eller, i värsta fall, myndighetspersonernas godtyckliga villebråd. Aldrig, aldrig sitt eget. Det lär deras föräldrar dem från allra första början. Indoktrinering. Potträning. Slaveri. Grälande eller imbecillt leende och tillgjorda föräldrar.
Blä! Låt barna komma till mig!
10 kommentarer:
nog kan jag skicka över ett ytterst trotsigt femårigt tjatmonster till dig ibland, bara avståndet varit lite mindre...
Nja... att säga "min man" eller "mina barn" är väl bara ett sätt att vara tydlig när det gäller vilken man eller vilka barn man talar om?
Förvisso kan man aldrig äga en annan människa, vilket därför förhindrar att man säger "du är min" eller "ni är mina", ändå? För det ger obehagliga signaler i min värld också.
Och barnen är allas vår angelägenhet - så som det mer naturligt var förr; att man inte bara såg till ungarna man själv fött, utan också höll ett öga på de andra.
broder Daniel: Protestsångaren som sjunger "Nu ska blodet flyta"? :-D
magda: Var inte så allvarligt menat. Men just "Du är min!" är skrämmande! Klart barna är allas rättighet!
Sen har jag lust att reta upp folk genom att leka "Children of the corn" ibland! ;-)
Så jäkla bra skrivit! Vi som har äran att vara föräldrar får inte glömma vår egentliga uppgift: att försöka göra det tryggt och någorlunda vettigt för barnen så att de som starka individer kan våga ge sig ut i världen och klara sig oss förutan!
Sen är det ju en bonus om de vill vända hem en o annan gång;) på besök och umgås som folk:)
Det där med att äga är svårt, jag är kluven till fenomenet, det är ju trots allt så att allt är ett lån och jag har svårt för ringmärkning av både fåglar och människor, men så lär jag heller aldrig bli "ordentligt gift";) men det har heller aldrig varit min strävan;P
Suveränt skrivet!!
Tack, Lady! Ville ju göra folk arga, så får jag beröm! Tack! :-D
Är det ägande när man säger "min jobbarkompis", "min studiekamrat" och "min granne" också?
Otroligt dumt skrivit, Martin!
Ibland skulle dina texter må bra av lite eftertanke innan de publiceras. Och språkvård, i form av nedkortning.
/Linda P.
Bra invändning, Linda!
Äntligen får man lite kritik och diskussion. Anledningen till att jag skriver denna typen av texter. Som till största delen går ut på att provocera och uppröra. Lycklig om jag lyckats!
V.d.g. nerkortning funderar jag ofta på det. Det handlar inte om "språkvård" utan att folk är så jävla lata och bekväma. Mentalt förslappade. "Twittra" kommer jag aldrig att göra. Föredrar Strindberg eller Myrdal. Jag vill att mina texter ska vara krävande. Medveten "förenkling" är vanvård av läsarens intellektuella kapicitet. Precis som med fysisk träning: det är jobbigt i början men till slut är man över tröskeln.
Fel, Martin. Att skriva kort och vasst är mycket svårare än att skriva långt. Språket bör anpassats till forumet i vilket det framförs, det vill säga bloggformen. Det går att skriva krävande och reflekterade och samtidigt skriva kort. Där finns ingen motsättning. Jag tror tyvärr du tappar många läsare för att du skriver för långt. Vilket är synd. Jag har från och till en internetförälskelse till dig på grund av din blogg och dina tankar.
Längre utläggningar hör hemma på andra ställen än blogg. Som en vinkvällsdiskussion med mig.
/Linda P.
Jag är själv övertygad om att jag tappar läsare på det sättet. Stryka i texten eller stryka bland läsarna? Kill your darlings eller kill your darlings? Offrar faktiskt de sistnämnda.
Jag försöker skriva i olika "genrer" hela tiden. Ibland ironiskt. Ibland seriöst analyserande. Ibland "poetiskt". Ibland "akademiskt". Ibland recensioner av böcker, konserter, filmer eller skivor. För det mesta vardagstrams.
Jag försöker skriva kort och vasst ibland. Typ här:
http://caligulaskonst.blogspot.com/search?updated-max=2011-01-14T15%3A20%3A00%2B01%3A00&max-results=7
Ibland har jag rödvinsmonologer med mig själv. Vilket inte hindrar att jag även har en vinkväll med dig. ;-)
Glömde att förtydliga mig och syftar på när man med "min" gör anspråk på en annan människa: "Du är MIN fru/unge bla bla och jag FÖRBJUDER dig bla bla".
Ber om ursäkt och hoppas att det framgår bättre, min vän (som jag verkligen inte gör anspråk på). ;-)
Skicka en kommentar