Igår kväll tittade jag klart på Trolltider (de sista 12 avsnitten), inspelat 1979. Lika fantastiskt varje gång. Efteråt tittade jag på mästerverket Vem ska trösta Knyttet? två gånger på raken. Inspelat 1979. Nu tittar jag på Madicken. Inspelat 1979. Världens bästa barnprogramsår!
Vilken fantastisk kvalitet det är även på Madicken! Det är otroligt vackert filmat! Manus och minsta replik är genomarbetat in i minsta detalj!
Det är inget "proggigt" barnprogram, Astrid är alltid Astrid. Befriat från "pekpinnar". Men ändå etiskt laddat och med ett starkt socialt patos. Samhällskritiken är skarp. Det hela utspelar sig under första världskriget med sina meningslösa skyttegravar. I ett Sverige med fattiga och välbärgade intill varandra. Med herrskap och tjänstefolk. En tid vi trodde vi lämnat för gott, men snart är där igen. Tillbaka på ruta ett.
Inledande Sommardag på Junibacken är ett paradisiskt avsnitt. Utflykt i det gröna när Madickens och Lisabets sippa moder fyller 30 år. Liksom i Edens lustgård vill flickorna leka Adam och Eva. Fast Lisabet, världens häftigaste unge, vill hellre vara Ormen än Eva, väsa och bita folk i bena! Tidigare har de lekt Moses i vassen och det bibliska har sin klara leksamma prägel. Det är dock knappast något "söndagsskoleprogram". Linus-Ida, det fattiga tjänstehjonet spelad av Sif Ruud, är tråkigt gudfruktig men får alltid komma till skam. "Teologiskt" näpst även av småflickor som Lisabet. Det paradisiska på utflykten stärks när småflickorna springer i gräset och klättrar i träd spritt språngande nakna. Och gör en generad i vår sjukliga tid av pedofilpanik. Skrattar gott gör man när den kaxiga pappan, spelad av Björn Granath, blir jagad av kalvar. Samtidigt som han käkar kalvstek i trädkronans höjd och får öl langad till sig av sin minderåriga dotter.
Madicken flyger och far! är det klassika avsnittet där hon hoppar "fallskärm" från hustaket med paraply. Och får mig att rodna än mer än förra "barnporr"-avsnittet. Tänker bara på när jag hoppade från högsta på ett hopptorn uppdraget på land förförra året... Då var jag ändå lite äldre än Madicken... Eller när jag och Andreas vandrade ut en kilometer på öppet hav... nu under luciahelgen... Som barn hittade jag aldrig på en massa galenskaper. De kommer nu istället... Efter som Arboga öl, som det brukar heta....
Fru Nilsson betalar sin skuld är det starkaste avsnittet. Och mest samhällskritiska. Madicken bor granne med familjen Nilsson. En fattig familj med en supig men välartikulerad familjefar, mästerligt spelad av Allan Edwall. Fru Nilsson, underbara Birgitta Andersson, säljer sin kropp till doktor Berglund (Björn Gustavsson). Det är inte så illa som det låter (kanske värre?): det handlar om kroppen att skära i efter döden. I tidningarna står det att fattiga männniskor kan göra det för att få pengar. Och familjen är i akut behov av pengar då den girige fabrikörn har en skuld att hämta hos familjen. Annars blir det utmätning och beslagtagande av byrån i hallen som både herr Nilsson och fabrikörn är sålda(!) på. Det slutar med att Madicken på ett ytterst solidariskt sätt löser det hela; något hon "måste göra". Hon hälsar på sin pappa på jobbet. Han är socialist och redaktör på Arbetets Härold och brinner för att hjälpa de allt för många fattiga. Men detta fixar Stolts Jungfrun på Junibacken själv!
Spöket i Brygghuset är gotisk skräckromantik. Abbe, Nilssons kringelbakande och fattigdomskomplexa grabb, i sitt esse. Men nog inte så kaxig när han får en sjungande smäll av pigan Alva (som "Greve Nilsson" inte var synskt nog att förutse). Annars kan jag inte se Sebastian Håkansson utan att tänka på Filmen G....!
Junibackens Jul visar att de minsann hade vinter förr också. Här ska jävlar anamma drickas brännvin, här ska livet levas skönt! sjunger den glade hästföraren där han "tömfull" far fram med häst och vagn från stan och kärringar som lägger sig i sånt som inte rör dem (läs: "tidigt firande"). Lyckligt ovetande om Lisabet som åker med där bak för att visa barna i stan att hon inte är en "liten skitunge". Hon lyckas snappa upp visan lika lätt som Blott en dag, ett ögonblick i sänder och den blir sångfavorit under täcket. Alva (Lis Nilheim) har tidigare sjungit vaggvisa för Madicken: Byssan lull, kacka byxorna full... Hon och Sotar´n (Ted Åström) trånar efter varandra, trots att han är gift med fem barn. Jag kan riktigt känna hur nymoralisterna skakar...!
Julkvällen blir magisk på ett nästan Lagerlöfskt manér. Abbe får åter en klapp. Inte en tjottablängare av Alma utan en riktig julklapp av Madicken, som likt ett socialistiskt helgon besöker sina mindre bemedlade grannar. Det avslutas med att familjen sjunger min älsklingsjulpsalm: Gläns över sjö och strand. Och man suger åt sig en sista gnutta julkänsla nu när äver trettondagen är över.
Lisabet pillar in en ärta i näsan är en av de roligaste titlar jag hört. Och det är ett roligt avslutande avsnitt. Trots att man sitter och skäms igen. Återigen å Madickens vägnar när hon blir tagen på bar gärning med upprepade lögner. Man vet ju själv hur det känns när man skäms så mycket att man bara vill få lunginflammation och dö. Men annars är det kul. Frimicklarkärringen Linus-Ida skrämmer barna med helvetet för svordomar och sjunger Jesu järnväg till Himmelen efter att Lisabet och Madicken varit i kniv- och bunkaslagsmål med två barfotajäntor. Allt avslutas i en älvlik dans en sommarkväll.
Nu är klockan mycket sen och det är hög tid att hoppa i säng. Jag vet att jag kommer att somna gott till tonerna av Abbes munspel.
Är jag barnslig som är helt såld på högkvalitativ barn-TV? Tänk för att jag är det! Pilutta dej! Godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar