I lördags tittade jag på den fina dokumentären Pappa kom hem. En roadmovie med Jack Vreeswijk och Stefan Sundström. Dessa båda hjältar beger sig med tåg till Tromsø i Nordnorge för att "leta" efter pappa Cornelis. Han var bosatt här på 80-talet som "ekonomisk flykting". Och spelade in en av sina sista skivor här: Mannen som älskade träd. Av och med norrbaggar. Kanske är det därför en av den svenska visskattens vackraste juveler är så bortglömd i Sverige? Underbara Babyland är t.o.m. skriven av en bagge. Men musikaliskt och textmässigt mer Cornelis än Cornelis. Jack och Stefan lyckas faktiskt träffa författaren uppe bland fjällen.
Jacks och Stefans kompisskap är charmigt att ta del av. Bägges intresse för Cornelis musik är högintressant. Men det mest intressanta är att ta del av Jacks bild av sin pappa. Han minns inte alls rummel och orgier med sprit och kvinnor: "Kanske skärpte han sig när jag var med?" Tvärtom minns han pappas beteende som väldigt "anständigt" och att: "man kan inte göra 42 skivor på 25 år om man är full hela tiden."
Jag fick en sjuklig längtan till Nordnorge när jag såg bilderna. De bästa semestrarna jag haft var när jag och farsan hyrde en hytte av farsans kompis Sigmund på en liten ö utanför Lofoten. Där vi pilkade torsk bland havsörnar och tumlare. Drack grogg och grillade val. Bland fjäll och fjordar. Den vackraste natur jag sett. Tyvärr dog Sigmund för ett tag sen. Därmed förlorades just det paradiset.
Bara ett par timmar efter filmen får jag beskedet att min egen pappa ligger inlagd här i Kristianstad. Hans magsmärtor beror på en tumör i tarmen. Igår fick jag veta att den spruckit och spridit sig till lungor och lever. Jag och storasyrran ska hälsa på honom imorgon. Då är han skönt nog hemma. Och har fått besök från Lund. Medicinmännen från Lund är proffs. De räddade livet på mig, Martin Lund, för några år sen när de i Kristianstad sa att det var kört. Fan om de inte skulle få även Kalle Lund att ropa Bingo! ett tag till!
"Jag vet inte hur sorgearbete går till", säger Jack i filmen. "Jag vet att det behövs men inte hur man gör." Jag upplever detsamma. Jag kunde inte sova och gick upp och skrev detta. Och satte på Mannen som älskade träd. Nu känns det lite mindre ont i magen.
4 kommentarer:
Åh, Cal... Vad säger man? Mer än att jag innerligt hoppas på det allra bästa för din pappa, för dig och för resten av don familj? Tänker på dig. *kram*
Tack, Magda! Ont krut förgås inte så lätt och han är ju hemma igen imorgon. Men det är jobbigt och ledsamt. Får mycket stöd och peppande av vänner och syskon. Som du. Känns fint och bra. KRAM! :-)
Hej hopp! Tror att Jack har helt rätt i sitt konstaterande. Cornelis kan inte ha festat o rumlat med kvinnor HELA tiden då hade det inte blivit så många skivor o vackra sånger, men UTAN visst rummel hade säkert en del av sångerna heller inte kommit till, "som man sääää´r" (som Cornelis själv sa ibland:))
Håller tummarna för att allt går bra med din far. Minns att jag tyckte det kändes overkligt när min far blev sjuk i cancer, det tog tid att ta in det...
Stor kramis!
Hej hopp gummi....boll! :-)
Cornelis hann nog med båda delarna. Och lät sig väl inspireras. ;-D
Overkligt är ordet vi syskon också haft. Men ont krut förgås inte så lätt. Nu gäller det att vara glad och positiv. Spöar alla cellgifter. :-)
Skicka en kommentar