i min själ skulle blandas till en vansinnig sång.
Att där jag snavat över helvetet och fasat,
jag skulle lära mig dess visor en gång.
(Dan Andersson)
Läser en väldigt bra och gripande blogg från en annan Fas 3:are:
"Detta är ett öppet brev just till dig som har allt klart för dig, nämligen att alla arbetslösa i Fas3 har nått gränsen för ditt och resten av svenskarnas tålamod och därför bör stå vårt kast, skämmas över åratal av bidragsberoende och helt enkelt gilla läget.......
Jodå, jag förstår att du är arg. Du är arg för att jag inte förstår meningen med att göra en motprestation till samhället för att jag har levt på bidrag under så lång tid. Du vill straffa och tukta mig just därför. Men är Fas3 särskilt bra för någon av oss? Du tror mig kanske inte, men jag vill verkligen göra rätt för mig, men i likhet med dig så önskar jag också kunna leva ett liv med hyfsad ekonomi och hopp inför framtiden.
Jag kan trösta dig med att du inte behöver ägna så mycket kraft åt att bekämpa mig, för oavsett vem du är där ute i mörkret, så har vi tillsammans, nästan lyckats. Kanske petar du mig över kanten, kanske faller jag av mig själv."
Jag har själv ont i magen. Jag känner själv ångest inför året när nyårsraketerna skjuter i luften och man borde se framåt. Jag kan knappt koncentrera mig på något annat än hur jag ska klara räkningar och få råd med mat månaden ut. Jag känner socialt utanförskap och frustration då jag vet att jag inte är så dålig som stämpeln säger. Men jag är ofta trött. Jag är ofta låg.
Men än så länge är jag inte krossad. Jag älskar mig själv. Och jag hatar Sköna Nya Sverige som knäcker sina egna. Jag har privilegiet att ha en schysst praktikplats. Det har inte alla. Vissa krossas till döds av fallande träd.
Fasan - Till någon där ute i mörkret
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar