Fy på sig sosse, för du luktar skit....
Lyssnar på Gudibrallans klassiker på MNW-samlingen Proggen slår till samtidigt som jag läser i Aftonbladet om Mona Sahlins avsked. En händelse som är helt tillfällig. Jag tycker inte att Mona luktar skit. Hon luktar inte alls.
När jag snackade svensk riksdagspolitik med min kompis Andreas igår kväll kom han med årets uttryck: röd-blå röra. Och det är just så det är. Alla partier har närmat sig varandra så till den milda grad att de omöjligt går att skilja från varandra. Monas testamente för sosseriet är att offra arbetarväljarna för storstädernas malliga medelklass. De är väl "sexigare" än landstingsanställda. Arbetarepartiet ska skapa arbete genom avskaffade arbetsgivaravgifter. Hej då, Mona.
Gammal hederlig reformsocialism är idag en "extrem" tanke. Att sälja ut hela skiten är dock inte extremt.
Så har vi då en doftlös röd-blå röra. Jag skulle utan tvekan föredra en frän doft av förändring. De enda som luktar skit är Sverigedemokraterna. Som tyvärr är de enda som vågar stå för sin ideologi.
Allt kommer från Amerikat. American Idol gick rakt in i svenska folksjälen. Det är inte längre en klyscha att TV fördummar. Fast TV är knappast värre än annan media. Det jag värdesätter hos politiker är deras hållning. Där är jag ense med media. Fast jag tänker på politisk hållning som "regeringsduglighet". Media tänker på kroppshållning som "regeringsduglighet".
Ack, ja. MNW gav ut denna skivan i slutet av 80-talet. Yuppiesarnas och Porscharnas era. Tanken var nog nostalgi. Och det är inte utan att man blir nostalgisk även idag. En Kapten Stofil med sosseros på det gråa kavajslaget som skyndade sig så långsamt att han inte rörde sig alls. Men som ändå ville röra sig.
Ur vägen politruker! Friskt mod i sossar grå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar