2010 kommer i första hand att minnas för alla döda hjältar. Orimligt många. Jag och brorsan undrade vem den sista som skulle falla var innan tolvslaget på nyårsafton.
Vissa dödar är hemskare än andra. Ovärdiga. Fruktansvärda. Jag fick se min sånggudinna Monica Zetterlund i Olympens iskalla idrottshall en vinter i slutet av 90-talet. Det var oförglömligt. Jag hade ätit mig mätt och säll på en kinesrestaurang i Lund. Sköljt ner det med en stor flaska rött. Jag tog mig ut i blasket och kylan på gråa och vidriga Sparta. Väl på plats satt jag tillbakalutad och bara njööööt av den tillbakalutade jazzen från en sångmö bak ett piano. Bland strama folk som försökte sitta rakt. Oförglömligt. Så dog hon. Ihjälbränd i sitt eget hem.
Jag trodde aldrig att det skulle hända igen. Men gjorde det. Dagen före nyårsafton det förbannade året 2010.
Kan du vissla Johanna? växer mer och mer till en jultradition. Och är bland det finaste jag sett. En berättelse av Ulf Stark som aldrig skulle släppas igenom censuren idag med sina svordomar, barn som köper cigarrer och en anarkistisk flykt från en äldrevård.
Vi minns dig Per Oscarsson. Vi minns dig Morfar. Körsbärsdalens befriare.
Om en halvtimme minns vi Martin Ljung på Minnenas Television på ettan. Jag och min ömma moder satt och pratade om honom en natt för några helger sen. Jag hävdade att han ännu levde. När vi steg upp dan efter nåddes vi av hans dödsbud.
Men han rör ju på sig! Liksom alla andra döda hjältar!
Måtte min allra första barndomshjälte, Hasse Alfredson, åtminstone leva några år till!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar